Genom dragna linjer böjer sig tiden inför upplevelsen av en evighet.
Något som aldrig kan förklaras för den som aldrig varit där.

Långt ovanför ångorna seglade jag, dit inga blickar kunde nå. Dånet, det som skrek om att någon var på väg mot förändring borde ha skavt, borde ha skakat sönder, borde graverat nya kartor i granit, borde gjutit all tro, allt tvivel, allt hat till det tyngsta av alla ankare som skulle sänkas till botten vid min återkomst, men kring landningsbanan stod kulissen fortfarande kvar, gäspande i utsliten uniform.
Sverige var sig likt, Sverige stod stilla, Sverige var tyst, Sverige var kallt.

Trots att tiden böjt sig inför upplevelsen av en evighet fanns det inget nytt att beskåda. När jag åter satte fötterna mot marken igen var det bara mitt inre som hade förändrats, och det var bara jag som kunde förstå.