Jag visste inte hur jag skulle fortsätta leva mitt liv om jag skulle behöva be  om assistans för att gå ut i trädgården. När han dessutom hotade de jag älskar mest av alla, min far och min bror, var måttet rågat. Jag har aldrig i mitt liv kännt en sådan vrede. På fullt allvar ville jag döda honom.

Jag undrar om ni kan föreställa er vreden, jo det kan ni nog, om ni varit med om något liknande. Jag som alltid varit en snäll liten flicka, ville nu bara slå sönder allt som kom i min väg.

Jag åkte till henne för att få någon form av lindring men jag fick en utskällning som svar. Då bestämde jag att det var nog. Allt gift som fanns i mitt blod skulle hon få känna på. Jag fyllde en stor spruta med gift, och en liten, om hon inte skulle dö på en gång. Så återvände jag till hennes boning.

Det var nedsläckt i hallen när jag tyst öppnat dörren och smög in. Hon satt vid sitt skrivbord och skrev i sin almanacka. Jag stod och såg på henne en stund. Jag kände ingenting, var totalt avstängd.

Plötsligt vände hon sig om och såg rakt emot mig. Hej, sa hon. Hej, svarade jag kallt. Jag grep efter den stora sprutan i fickan.

Så fick jag plötsligt panik och tänkte att jag saldrig skulle kunna sätta den i henne utan att hon hann se den och skulle då göra motstånd. De skulle bli värre än något annat. Jag skulle få leva med öppna sår resten av mitt liv.

Så famlade jag efter den lilla sprutan. Jag gömde den i handen medan jag närmade mig henne.

- Du vet väl att jag älskar dig, sa hon.
- Ja, svarade jag.
- Jag vill att vi ska prata med varandra du och jag, fortsatte hon.
- Det vill inte jag, sa jag bara, det är försent, jag tänker gå vidare.
- Vi ska åka på semester tillsammans igen.
- Nej, svarade jag återigen.
- Jo, vi ska vandra till Jerusalem du och jag.
- Ska jag vandra blir det någon annanstans med någon annan, sa jag och höjde min hand emot henne för att sedan sätta sprutan i hennes bröstkorg och trycka in giftet.

Hon såg förvånat mot mig.
- Ta din vän med dig. Jag älskar dig.

Jag log emot henne när talet blev allt sluddrigare. Det tog gott och väl en timme innan andningen helt upphört, och jag åkte hem.

Ja, nu sitter jag här och gråter över att ett liv är slut. Men jag vet att ett annat finns runt husknuten. Kanske måste jag döda även honom innan jag fått frid, men det är en annan historia och kanske hinner någon annan före...

Och kärleken? Ja den finns det utrymme för nu.