Och Du ska veta att det aldrig riktigt kan bli höst
nu när Du inte är här.
Båtarna seglar tyst mot vinterns vila
och sparvarna sjunger sina sånger;

men hösten dog där tillsammans med Dig.

Och visst gör det ont,
visst skriker min kropp av djupaste sorg,
och jag undrar;
kan du höra mina ord och mina tankar så som du alltid gjorde?

Sitter Du som förr här bredvid mig,
och låter löven regna som guld över våra huvuden,
vandrar vi fortfarande tillsammans genom dimma
en tyst septembermorgon då världen sover?

Eller sitter Du ensam och gråter,
för oss och för hösten som dog?

Jag har växt och blivit stor och barnet som brann i mitt hjärta
brinner för en sorg jag inte trodde fanns.

Och nu, när jag sitter på gräset framför den sten som bär Ditt namn,
under lönnen, den lönn som Du skulle ha älskat;

säg. kan Du se mig?