Vi sitter på cafe. Det är en sån dag när allt känns, oron tuggar i magen. D. sitter framför mig och vi fikar. Eller, D. äter sallad och jag dricker hett, starkt kaffe.

Vi pratar om allt utom om Magda. För en gångs skull nämner vi henne inte. Vi måste få vara nåt annat för varann än bara föräldrar. Vi brukade ju vara varandras älskade. Tanken svindlar. Att vi en gång varit varandras. Vad såg vi hos varann?

Vi pratar om begravningen. Jag säger att bara den är över så är det värsta gjort. Fast jag vet att jag ljuger. Det är då det börjar. Sorgearbetet. Och det är ett arbete.

Vi är tysta. Låter våra lögner trösta oss.

Efteråt går vi ut och röker. Vi tittar på varandra. Jag vill gråta men håller mig. Får inte gå av nu. Måste vara stark för Magda. Måste hålla ihop för Magda.

Vi säger de gamla vanliga fraserna. Ha det bra. Vi hörs. Vi ses.

På vägen hem går jag förbi en butik och köper ett par stövlar. Svarta med rund tå och hög klack.

När jag kommer hem ställer jag mig och stryker. I timmar.

När Magda har somnat går jag av.