Här ligger jag frusen,
utan täcke.

Skuggorna i taket speglar inte den verklighet som ter sig i rummet.
De sista krafterna för dagen går åt att skyla det fönster,
vars bildliga väsen oförmöget på helspänn


Nu är det endast tankarna som kan påminna mig om en varmare tillvaro.
Tankarna om att du ger ljus åter om dagen,
om nu allt inte varit en dröm av ondska,
tänder en stilla låga.

Plötsligt, i en nästintill drömtillvaro, är det något som kryper mig nära.
Långsamt, långsamt.
Jag förmår mig inte öppna de ögon som slutligen slutit sig med mörkret.

En hand söker sig upp längs mig,
allt mer uppenbarar sig denna varelse runt om mig,
likt en orm slingrar den sig fast och förankrar sig i det som är jag.

Jag är längre inte ensam i det mörka.

Den vill nu inget annat än att beblanda sig med mig.
Oförmögen som jag är, låter jag mig uppslukas.

En tid av rörelse passerar förbi innan jag åter känner mig ensam i rummet,
nu dock med någonting tätt intill som tappert givit en sista ansträngning i att ge mig värme innan den försänkt sig i sömn,
ovetande om att den kvävt den låga jag behöver för att somna in.

Förlåt om jag övergivit dig igen,
men förlåt mig själv mer.