Det är när känslorna är så pass många, så många att de nuddar, snuddar vid varandra med motstridigheter, som jaget börjar undra "vem fan är jag?" och vad dess mål egentligen är. Skulle det lättas på trycket, om det giriga fick som det ville, och tillfredställde en tomhet - för att kanske till och med göra hålet, gapet ännu större, skulle man bli nöjd då? Är det ensamheten? Eller är det överflöd? En önskan man inte ens själv begriper. En ovetande vilja, för att det är en ny känsla. Nej! Känslan är inte ny; den har smakats på förut, men sitationen. En ny situation. En ny förvirring. Vågar man förstå den? Vad kan den leda till? Jag vill ta den risken. Vill du?