Hej. Det är jag som är Tomheten. Du vet, den där känslan som söker upp dig när du väl tror att du har något beständigt, den som blåser rätt in i dina hål. Jag tränger in i dig, får dig att tro att det är mycket och att det är viktigt det som uppfyller dig, men som blott flyter ut som koldioxid och förgiftar dig och din omgivning. Jag är den som förgiftar dig och lämnar dig där, med dina hål som varken vill eller vet - in eller ut. Alla vägar, lika intetsägande, inte givande i längden. Du kanske undrar om det är stunderna som är dina, aldrig hela längden - bara stunderna, och du kanske har rätt. För du vet att du aldrig kan bli likgiltig - du har inte den styrkan, eller snarare kylan. Du är som höstlöven för de taggiga igelkottarna, och du vet om det. Det är det som känns mest, att du vet om det. Du vet om att du aldrig kommer sätta dig själv i första rummet.