Tror inte det är meningen att trycka in joniska, kovalenta och metalliska bindningar i sinnena om man äntrar tvättstugan när man i själva verket var på väg mot toaletten. Intermolekulära krafter och deras fysikaliska egenskaper är något som väntar på att bliva förstått - när det likväl är brist på förståelse på andra plan får det vänta på sin tur, ibland i månader. Det bärs visserligen på den kunskapen att denna tid på året är dödens, förfallandets. Denna bitterljuva, stundtals färgglada tid när mörkret faller tidigt är inte en tid för det nya. Ändock existerar känslan av en vilja att bryta detta mönster, och ge sig in i det farliga, där det väntade alltid är oväntat. Det viskar om en önskan att bli öppnad, som fjärilens vingar, i otidens tecken. Och en vilja att bli bestigen som ett berg, ty hav och hav har simmats över, i tid. Och allting som varit i sin rätta tid verkar det omedvetna stänga av, inte finna någon tillfredställelse i. Trygghet och det är så det ska vara har blott kvävt, och bidragit till en längtan efter frigörelse och en mark att springa på, inte gå.