Livet fanns längs den grå vägkanten i kvällens kyliga blåst. Vågorna av värme hade bedarrat från solens närhet över molnen. En envis rök följde med i kvällens mörker och hade med sig en doft av något oförklarligt som ingav rädsla.

De tjocka kängorna hjälpte mot stenarna men magen skrek av hunger. Hela dagens vandring i det ödsliga landskapet med endast vattenflaskan i den gamla ryggsäcken. Nu var den nästan tom. De hade tuggat på några blad från de ännu gröna buskarna men de smakade bittert och fick hungerkänslan att bli starkare. Ödslig hade dagen varit, precis som dagen innan.

Snart skulle de behöva vila för natten. Innan det blev helt svart. Inatt skulle ingen klar himmel med stjärnor och ljus lysa för dem. De hittade en liten träddunge strax där vägen gjorde en krök och bestämde sig för den. En av dem grät uppgivet, då hon krupit ihop under en buske med stora blad. De försökte trösta så gott det gick. Strök tyst över hennes rygg och satt bredvid till de hörde hennes andetag lugnas och sömnen kom. Hon var ju den yngsta av dem.

De sträckte ut sig bredvid och försökte komma till ro, sedan de diskuterat morgondagens hopp om att orka vandra vidare. Möta andra som också var på väg. Det blev kyligare och molnen skingrade sig. De såg en bit av månen lysa och så ett förunderligt skepp tyst och mörkt segla förbi. De satte sig upp rädda och förtvivlade, de skulle aldrig hinna undan. Det förstod de nu!