Var min, annars kan du lika väl vara död.
jag låg apatisk
stirrandes upp mot
mitt vita tak
och
brevid mig
satt hon stillsamt
på ett litet bord
skuggan täckte lampans mörker
och luften hindrade mig från att andas
hon tittade åt mitt håll
med en stirrande blick
hon hade sånna där ögon
som man inte ser blicken av
i ögonvrån
kalla dem bedrövligt osynliga
kalla dem förblindande vackra
kalla dem vad du vill
för hon hade faktiskt en själ
men den fanns bara inte längre
jag tog tag i hennes hårda kanter
lade henne bredvid mig på
min hårda kudde av dun
vi älskade utan att röra vid varandra
orden vi sa hördes inte
och stönen ekade endast i
mitt huvud
när vi var klara förde jag bort
henne till bordet hon satt på igen
och desperat försökte jag se
vad hon kände
men hennes blick var densamma
och inte ens leendet var större
jag frågade om hon verkligen älskade mig
och hon gav mig en annan, talande blick
'ja, jag älskar dig..
men jag är endast ett fotografi'