Viola satt vid pianot och spelade "Rue des Cascades", melodin som hon älskade mest. Hon älskade att spela piano och hade gjort det i tre år. Varje dag, när hon kommit hem, satte hon sig vid pianot och spelade.
Hennes mamma, som hade spelat piano sedan hon var liten, hjälpte Viola då det fanns något hon inte förstod.
Violas fingrar rörde sig vant fram och tillbaka på den stora och svarta flygelns tangenter. Hon kände hur melodin fyllde henne. Hur melodins ilska och sorg smög sig in, som en osynlig skugga, i hennes hjärta. Hon njöt och kastades med vågorna i det hav av ilska och sorg som melodin hade skapat. Hon njöt av melodin som hade fyllt hennes huvud och hjärta.
Det varade en stund, tills hon hörde steg och knarranden i trappan. Skrämd, slutade hon att spela. Stegen upphörde, de också, och Viola tvingade sig själv att tro att hon hade inbillat sig stegen och knarrandet. Hon fortsatte att spela och ignorerade den här gången alla ljud och lät melodin påverka henne. Hon hörde dock stegen, när de blev högre. Då blundade hon så hårt hon kunde och spelad med fingrarna allt starkare och argare för att överrösta de.
Stegen stannade plötsligt och Viola kunde inte undvika att spela slutet längre. Hon spelade de sista tonerna och sedan satt hon stilla med slutna ögon. Hon kände främlingens andedräkt i nacken och något hårt och kallt mot sin rygg.
-Goddag, sa en mörk röst som verkade tycka att något var roligt.
Viola försökte att andas normalt, men i stället tog hon alldeles för stora andetag.
-Var lite vänlig nu och svara! sa rösten och Viola kände den hårda saken tryckas in i hennes rygg.
Hon skrek till av smärta och svarade:
-Goddag!
-Det var bättre, sade mannen nöjt.
Han tittade sig omkring och frågade:
-Hm, vill du vara så snäll och berätta var ni förvarar, hm, era värdesaker?
Han fortsatte att titta sig omkring. Och Viola försökte slita sig loss, men mannen höll ett stadigt grepp om henne. Hon trampade honom på foten och slog till honom i ansiktet. Han släppte henne och automatiskt lyfte han handen till ansiktet, förvånad.
Viola sprang så snabbt hon kunde, men mannen var precis bakom henne. Han sköt ett skott ur pistolen, rakt upp i luften. Det fick henne att öka farten. En stund senare hörde Viola hur han ramlade bakom henne och av misstag avfyrade ett till skott. Viola hörde kulan, när den for genom luften rakt mot henne. Hon slängde sig på marken, men kulan var snabbare. Hon kände hur den borrade sig in i hennes rygg. Hon skrek och rullade på marken i hopp om att det skulle få smärtan att försvinna. Efter en stund orkade hon inte slänga sig längre. Hon kravlade sig fram till trottoaren och lade sig på den i stället. Hon visste att hon skulle dö nu och det hade hon inget emot. Om hon bara hade fått spela på sin älskade flygel, få känna tangenterna mot sina fingrar en sista gång..
Gråtadandes sa hon:
-En sista gång. "Rue des Cascades", och så började hon spela i luften.

Ett stycke som aldrig blev avslutat.