Jag blinkar bort
tårarna som blivit
mina närmsta
kamrater.

Saknaden borrar
ett hål i min svaga
själ som faller till
marken med en duns.

Jag backar undan
för att ingen ska
kunna ta del
utav det här.

Självsäkerheten som
en gång stått bredvid
mig, tar ett stort kliv
bakåt, för att inte skadas.

Orden som faller ur
min mun är inte mina
egna ord längre och jag
känner inte igen min röst.

Mina skratt som jag förut
hörde så ofta, är nu
bara minnen av lycka
som jag en gång känt.

Förvirran, har tagit över
mina tankar och jag heter
"förlåt" för tillfället.
Vad pratar du om, flicka?