\"Ser du bilen framför mig? Han måste vara jättefull!\"

Har precis fumlat fram min mobiltelefon och svarat, det är kolmörkt i bilen eftersom kvällen är sen. Min kompis Annelie kör den svarta volvon framför mig, vi är på väg hem i varsin bil från ett cafébesök.

Bilen framför henne svajar misstänkt mycket och kör hela tiden över i fel körbana.
\"Ligg inte så nära bilen Annelie, öka avståndet!\"
\"Jag försöker se registreringsnumret, men det är så mörkt..jo vänta..det är PLU nånting..Volvo 850 eller V70 eller nåt! Kan du inte ringa polisen?\"
Försöker se förbi Annelies bil och bedöma om bilen verkligen är en trafikfara. Hjärtat börjar bulta lite hårdare och jag börjar känna mig som i en spännande film. Bilen gör plötsligt ett obefogat bromsförsök på raksträckan och det avgör saken.
\"Sos alarm.\"
\"Hej-jag-ligger-bakom-en-bil-som-verkar-helkonstig-antagligen-rattfull!\",orden rinner fram i en strid ström. Det är inte varje dag man ringer 112.
\"Jag kopplar dig till polisen\"
Polisen svarar på en knastrig linje och jag förklarar hetsigt händelseförloppet. (Jag kan bara föreställa mig hur jag skulle låta om något mer dramatiskt skulle ha hänt, missförstå mig rätt.)

Med lugn röst ber polisen mig beskriva var jag befinner mig och att följa efter bilen på säkert avstånd.
…Tänk om det är en biltjuv! Eller en drogmissbrukare. Eller en aspackad person! Jag ser ett kort ögonblick mig själv framför mig, ståendes på polisstationen med någon form av medalj på kavajslaget. Här är Martina som räddade en hel stad från att bli nermejad! Här är Martina som vi har att tacka för en hjältemodig insats! Här har vi Martina som.. \"Är du kvar?\" Blir avbruten när jag precis skulle ge mig in i ett tacktal, av polismannen på linjen. \"Ser du bilen?\"
Tillbaka i filmen.
\"Jadå\", svarar jag med upphetsad röst. \"Jag kör efter den, vi kör precis förbi Marconimotet!\"
Det brusar o knastrar på linjen. Min polis kontaktar en annan över radion. \"Vi har en misstänkt RF här, kör på Dag Hammarsköldsleden, närmar sig nu Änggården. Vem kan ta den?\"
Knastrar igen och jag hör en kvinna svara; \"1215 här, vi är där strax, vi tar den.\"

Den vita volvon framför mig svänger oväntat av höger och blinkar efter att han svängt. Jag har fortfarande polismannen i luren och meddelar med min bästa polisröst att jag följer efter, och att bilen minsann blinkade när det var försent. (Verkar han inte väldigt imponerad av mitt lugn? Kommer nog också omnämnas vid medaljutdelningen.)

Sedan går allt väldigt fort! Två polisbilar med blinkande blåljus svänger upp intill mig och lägger sig bakom volvon. Vi är inne i ett villakvarter nu och saftblandarna sveper mycket effektfullt över de intill liggande husen. Jag förklarar myndigt för telefonpolisen att boven är fångad och vi bryter kontakten. Parkerar en bit bort, men ändå så att jag ser volvon. Jag vill ju inte att rattfylleristen/biltjuven/drogmissbrukaren skall se mitt registreringsnummer och sedan komma och besöka mig en mörk natt.
Polisen gör en \"stormning \" av volvon. Fyra poliser attackerar bilen från olika håll.

Till min fasa ser jag en jättegammal tant, modell gammelfarmor med rullator, ta sig ur volvon från passagerarsidan och en lika gammal, om inte äldre, herre krångla sig ur förarsätet. Och inte vinglar han heller.

Den kvinnliga polisen tar (antagligen pliktskyldigast) fram ett alkotest och gubben får förnärmat blåsa. En annan polis stänger av blåljuset på bilarna. Jag sjunker längre o längre ner i mitt säte. Tillslut ser man knappt mitt huvud sticka upp. Inser att medaljutdelningen och ryggdunkandet inte direkt kommer ske inom den närmaste framtiden.
Polisen läser av testet och av gesterna att döma ber hon gubben om ursäkt och han är fri att gå. Han skakar på huvudet och gumman bredvid ser ut som om hon skall trilla ihop vilken sekund som helst. Jag känner mig så dum. Och inte direkt som någon vardagshjälte.