Ensamheten slår sig in. ”Hallå, jag är ensamheten jag är här för att våldgästa dig.” Min mage bildar en klump, mitt hjärta slår ett slag. Ensamheten har redan slagit sig till ro. Min vardag fylls av tomhet och sorg. Universum är ett enda stort svart hål, jorden är dess svarthet. När man väl öppnar ögonen ser man att ensamheten slagit sig in hos andra också. Den ensamma kvinnan, den asociala kassören, han som står och letar efter tomburkar och bara hittar en.

Allt händer i ett, folk beskriver saker som en. Människors vokabulär tvingas till singular istället för plural. Allt händer när man är själv. Man föds själv, man lever själv och man dör själv. Sedan att vissa tillfällen i livet delas med andra visar bara att ensamheten våndar hos någon annan för tillfället. När man väl hittar sin älskade är man ensam om det. Kollektivet eroderas som ett berg, tillslut är det bara ett sandkorn kvar.

Men vad händer när man kommer förbi ensamheten? Vad händer då? Ser vi då våra liv med lyckliga ögonblick eller tänker vi tillbaks på ensamheten? Hur skönt det var. Hur ensamt det var. Vi hamnar i sorg, vi vill slita oss loss, hamna i greppet igen. Tårar kommer ensamma och då förstår man, sorg är ensamhet, ensamhet är sorg.