Jag vill höra klucket från ledan när jag drar loss mina knän. Jag vill karva bort mitt eget dödkött och pånyttsyresätta mitt blod. Jag vill sluta med att gå ronden i Frigolit City, jag vill knyckla ihop alla journaler och slänga stetoskopet genom en mellanvägg. Jag vill raka skägget av ångesten och fotografera dess ofarliga käkar. Jag vill köpa hus och mark i en annan trakt, jag vill resa en grandios skylt med mitt namn i versaler. Jag vill odla puretan, lök och vete, jag vill hämta ägg från egna höns och arbeta mig svettig vid en huggkubb. Jag vill vara vitklädd i vidsynta vänners lag, jag vill skära ost med kniv och skåla i Faustino. Jag vill träffa en kvinna som inte hotar, hämmar eller bekymrar mig. Jag vill känna doften av syrén och se busande hundar på en späd äng omhuldad av blommande magnolieträd. Jag vill sitta på en brösarpskulle och skriva en oemotståndlig dikt som tröstar, förlåter och bejakar mänskligheten till fredlighet. Jag vill gallra bland konsekvensspökena och vissla fram latenta upptåg. Jag vill ställa mig på en osignerad estrad och sjunga sångerna som jag hittills har mimat. Jag vill bli rufsad i håret av sprallig galenskap, jag vill sticka ned fjädrar i bröstfickan och dansa mig ren i skrovlig sand med havets ödmjuka andetag som vittnen. Jag vill få spänningens torra sälta i gomseglet och bada näck i saft av passionsfrukt. Jag vill luta mig mot solens handflata och måla tjockt i röd akryl på en duk utan kanter. Jag vill flyta omkring på ett sjok av skugga och läsa metaforer som kittlar fantasin under hakan. Jag vill fästa upp en hängmatta mellan nuets axlar och vila skuldbefriad med en spinnande katt på magen. Jag vill ha koltrastens aria som hörselskydd och se filmen som visas på min sida av ögonlocksridån. Jag vill slå läger i min egen vilja och tälja på mitt livsmotto. Jag vill leta upp de uttorkade delarna av mig själv på tippen och lägga dem i en urna med vatten, vördnad och kramar, jag vill bevara denna urna i ett vadderat lönnfack och äntligen kunna framträda i själslig helfigur.