Tusentals mil från sitt hem går den enslige soldaten trött
i hjärtat är uppgivenhetens frö sått
gro förflutna drömmar som av besvikelser dött
frågan skär i hjärnans dolda marker
min fadersgestalt var du pappa
syns du snart liggandes på bänkar i anonyma parker?
Pappa var blev du och din basröst av?
Beroendet sköljde in över din tillvaro likt ett iskallt vinterhav
alkoholen dränkte inte dina djupa sorger
alkoholen plåstrade inte om tidens alla motgångssår
jag svär vid mitt usla sjunkande jag
varje dag undrar jag hur fruktansvärt dåligt min sjuke fader mår
jag hatar inte min pappa jag svär
sjukdomen som krossade hans identitet är det enda jag starkt hatar
önskar att du lyckligt nykter var här
tusentals mil från sitt hem går den enslige soldaten utmattad
söker svar på omöjliga gåtor av mardrömmar spunna
drömmars moln så sköra så väldigt tunna