sett dig ur många perspektiv

varit rädd för sårad själ men aldrig annat

sett dig som annorlunda

varit arg för andra synsätt fel ord fel tankar

men aldrig rädd på det viset

aldrig tänkt att du kunnat skada

aldrig behövt känna den rädslan

förrän då

natten då du slog om
vände håll
skrek

du skrämde mig
du gjorde mig illa



då öppnades alla spärrar
andningen blev svår
paniken rusade

vetskap om ett avslutat kapitel
vetskap om en annan tid

en ny tid där jag är på min vakt

en ny tid där jag väntar på att helvetet brakar loss



samtidigt
naivt
det var bara en gång

samtidigt
cyniskt
det är aldrig bara en gång
kanske början på verkligheten?
kanske så det kommer att vara

rädd för att uttrycka känslor
rädd för att trycka på fel knapp och framkalla den man jag tyckte mig se?

en man jag inte tyckte om
en man som skrämde mig

en man jag aldrig vill träffa igen

tankar snurrar

ser jag dig annorlunda nu?