Redan den första gången jag hörde Nikitas röst berättade han om sin vithårige farbror. Skygg för arbete som en uggla visade han sin hund med en hungrig käft. Den nakne tysken kom in, spelade luftslott på ett stämt piano, dottern filmades i sitt rum och lades ut på internet. Hon skrev feministiska hyllmetrar som inte betydde någonting. När hon var ett år kastades hon av en motorcykel och blev av med sin armbåge. Öronen stod ut på en tidig bild och hon odlade överdekorerat hår för att gömma dem, ett kråkbo som med åren tunnades ut och när hon skulle härma pappa lät hon mest som en stucken gris.

I aulan väntade den elektriska kyssen och den lille parveln. Nikita såg sin lilla tulta i docksöta kläder. Där var bilden från Venedig också: våpets intressen utslagna som en blomma. När staden föll i mörker var hans ansikte krampaktigt i sjutton sekunder. Jag slängde kläderna över honom. Han stängde in mig i alpstugan i två dygn och bjöd hem sin släkt. Vilken jul det skulle bli.

 Zürich hade öppnat sina lönnrum för immigranter och det sjöngs rasistiska sånger. Prästen och alla våra liturgiska vänner ställde sig undrande. Jag satt under ett lysrör och den dåren band mig med rep. Han målade mitt ansikte med skokräm och krönte sitt verk med en afroperuk. Hans släktingar skrattade och såg mig gå in i ett svinkallt ösregn. Jag ringde honom och han satt och snickrade på en kista som fortfarande gapar tom när detta återges. Han berättade inget mer. Jag tror att han brukade sova i den. Jag tror att han brukade titta in i en bild av mig.

När Olle inte tog emot gäster läste han dikter som inte tålde dagens ljus och arrangerade nya resor från avlägsna länder. I sin öde farm visade han besökarna den förbjudna bilen och bjöd på en åktur genom Europas luft. Jag såg detta sällskap lyfta från ladan som var tom. Män med spetsiga näsor rörde sig som engelskt kvicksilver. Artisten som målade en park med ord satte sig i baksätet där han talade om sina tavlor alldeles i onödan. Han höll ett kärleksbrev som han hade format till en boll i sin hand. Skal av räkorna och avocadon var i påsen med alla packade anteckningar och rävboan var knuten som en blodig slips eller en vajer runt halsen.

Vännen gled in med armarna runt en dammsugare och en ny kaffebryggare han hade köpt för att visa sin generositet. Han hade blivit rik och hade haft mycket att tänka på den senaste tiden. Jag hade bilder från Priory Road i en biografi och där stod samma television era ögon var så fästa vid. Den visade samma sak jag såg ikväll när Susan höll ett krucifix och ett glas whiskey och inspekterade en undulat som faktiskt kunde prata goja. Och som ett ljushuvud upprepade sig historien vart tolfte år.

Vi låg i bilen ovanför huset. Operasångaren värkte och var orakad. Han plockade upp kondomen med den där fräna lukten jag inte ville röra vid. Istället hittade jag en pava vin. Jag väntade på Baccara och jokrarna och den rika Paris Hilton i ljuset. Bathory Erszebet kröp med knäskålarna på bilens golv och bladdrade på baksidan av pappret. Operasångaren var tecknad i blyerts när han sippade te och sjöng om Monte Carlo. Jag tänkte att jag måste ha fått nersatt syn eftersom bokstäverna bara fortsatte att flyta ihop.

Ymnigt snöfall från mörka moln täckte bilrutan. Jag satt i baksätet och drack Carolans. Hovet badade i gult och grönt. Det var popmusik, det var skrål, det slog lock för öronen. Jag märkte hur vi stod stilla och föll med en instängd kvinna alldeles intill oss. Hennes lynneskast och ägodelar låg i det rörliga hemmet. En arketyp av hälsa stod mittemot vår bil och utmanade vårt bröllop när jag tände lampan och sträckte mig efter mina cigaretter. Nikitas liv var ett slags påkostat kaos där bilen seglade baklänges in i orkanens öga och efter åkturen satt han i sitt halva skägg med fingrarna på den kala kinden, fotografiet i badrummet lämnade sin jordiska kropp och var ett kikhål in i hans ambulans.

Jag minns avskedskyssen och den feminine mannens adamsäpple, hans dystra kostym och byxor, den levnadsglade transvestiten han en gång var. Jag minns hur du hittade fram till den ludne kättarens dörr. Innanför lever han i skräck även efter sin medicin som var stora röda piller med ett hål i mitten. Gatorna i luften har samma färg och leder i en vilsen flock fram till hans vind av en vrångbild där en moders son ligger med sina förbjudna symfonier under giljotinen och huvudkudden.