Snälla, låt mig förklara, försvinn inte nu. Jag förstår om du inte vill lyssna, har försummat för många chanser. Så länge som jag har testat ditt tålamod, känner jag mig inte förtjänt av din uppmärksamhet.




För länge sedan ville du veta varför jag grät, korn av saltkristaller talar inte själva och regnet som föll kunde bara lyssna till vår tystnad. Du blundade. Och du slutade fråga var dimdroppar föds. Men jag tänker, att svaren redan finns där och man behöver inte fråga, ingenting går egentligen att gömma undan för någon som vill se.




Bara för mig själv då, för jag inte kan tyda de vaga reflektionerna. Men du, du brukade aldrig undra varför jag hela tiden var på väg, hur mina sekunder kunde ticka snabbare, hur blickar vandrade rastlöst från tanke till tanke. Du förstod inte heller hur min värd skiftade mellan svart och vitt. Samtidigt visste du att det är en del av mitt sätt att hantera varandet, det blev mitt språk, naturligt för någon som lever med trådarna utanpå.




Vi har samma nyanser i ögonen. Du tänkte inte så mycket på det, kanske för att du inte upplevde det som jag gjorde. Sökte inte närvaro. Men när mina färger sögs in i dina, då log du mot det som sken tillbaka. Vet inte om vi lägger märke till skygga detaljer på samma sätt, jag kan inte vara säker på vad du urskiljer.




Jag tänker allt oftare på skimmer, på orber och strömmar av toner från rymder, allt det där strålande jag missade i blint sökande. Flödet som vibrerar genom trådarna, som porlade genom mig under en tid. Vill känna än en gång hur man beundrar färgspektrats detaljer i varandet, tills jag känner de tillfällen då under sker. Men kanske vet jag inte vem jag ska vara, för att känna mig själv.




Det händer ofta att du förändras i din skepnad, du byter språk och skiftar mellan ljus och mörker. För mig brukade du synas så tydligt, men du bleknade med ens, blev på något sätt suddig i dina konturer.




När ord tar lömska språng genom luften, som nyckfullt slingrande serpentiner och förgiftar sinnesnärvaron under lummiga nätter, då blir meningar osammanhängande och abstrakta. Det skrämmer. Det river i grunden. Förvirring blir till en fiende då smittan av oro löper längs trådarna, utmed ögonfransar och gräver sig in under naglarna.




Du visste att det skulle göra ont, men kunde inte hejda de sugande krafter som drog dig bort, som slet dig ner mot något du lockades av. Du visste också att du gjorde mig besviken när du gick. Men ändå var jag tvungen att se dig försvinna, tyna bort i brist på ljus. Du ville inte se.




Men någonstans inunder vet jag att flöden lever än, att livet viskar, för färgerna blomstrar där. Och jag vet egentligen inte vad jag sökte, bara att jag aldrig har fyllts av fritt porlande sekunder, de som knoppas. Så jag kunde ej veta vad jag förbisåg i illusionerna, bara känslan nådde mig, den att jag förblev utan.




Och allt det du mötte, alla famlande nätter under sprakande blickar, det gjorde dig splittrad. Jag varnade dig för att svepas med av bleka vågor, låta tunna fingerspetsar smeka pärlor av lycka. Det är inte verklighet om det inte består, dimman lättar. Men du längtar efter regnbågstårar igen, du vill ha dem rinnandes i ditt blod, fyllas av fullkomlighet och av en sanning som inte känns vid där du kom ifrån. En hinna över blicken, skiftande av drömspektra.




Under kvävda nätter nedanför månen är det svårt att känna tillit, svårt att följa sina egna händer. När mytomaner låter rosenkrokar flyta i havet, med trådar spunna som av spindlar. Det andas opium i vissa ögonblick, det svävar, svindlar, och det finns utsträckta händer med darrande fingrar av åtrå. Ingen ser. Vi suddas ut. Har inte något svar på varför jag ville vandra mellan blickar av glöd, mellan stormkast av tvivel och in i oljiga illusioner, men känslan var så flammande och stark. Och det kunde inte vara meningen att någon skulle blundas ihjäl.




Kanske är det så, att en människa som bleknar ser suddigt. Men tänk nu. Inne i dig. Och ingen kommer märka när det händer, känslan är ljudlös. Ofta kryper den upp sakta, som blomman börjar dofta i smyg. Du kommer känna det, när blicken åter får fokus.




Låt mig få känna din närvaro igen, jag behöver tro att det går att andas när jag står ensam i nattregnet. Låt mig få höra dina ord, viska till mig, så vågar tror jag dig mer.




Människan är en saga. Därför har jag troget vaktat dina drömmar och sparat alla ord du så innerligt älskar i ett kuvert med ditt namn. Ville ge dem till dig alla gånger du grät. Men du såg det inte. Och nu. Lyssna till vinterns trädtoppar som sjunger. Jag kommer inte lyfta dig ur bekymmer, du går mina steg, och jag lovar att hålla om dig i stormande regnfall. Så låt hjärtat svalna min vän, det brinner för fort.