Lazarus svävar högt
över stadens dimhöljda hägringar
i ett dunkelt gathörn står Judas och blickar bedjande upp
mot himmelns svarta likgiltighet
och väntar på den gudomliga vindens förlåtande kyss

kristaller av tid faller
genom döda stjärnors iskalla sken
och skulpterar en grav av svalkande drömmar
för den brinnande stadens fallna änglakör

vi passerar vita bergens förlorade oskuld
förbi den stängda kyrkan,
där du offrades på de ofrivilligt edsvurnas altare
vidare ned genom närmaste underjord

där under vintergatans oändliga bakgator
sätter Crazy Jane och jag mig i en öde tunnelbanevagn
och låter mörkret falla ned över
själens brinnande avgrunder

vi som utkämpar det vildsinta hjärtats
oräkneliga världskrig genom ekot
av förvridna elektroders marscherande ockupationsstyrkor

sakta sänker hon sin kuvade blick
mot sina sönderskurna handleder
som fortfarande rymmer det sjuka blodets
ärftliga hämnd

varför ser ingen gud, de vilda, outforskade oceaner
som flyter ned från dina ögons
regnbågsfärgade skymning

öde perronger svischar förbi in i nattens mörka aorta

om bara en enda nomadisk blick
kunde finna sin spegelbild
i din själs spruckna fönster

om bara någon ville möta dina läppar
och låta sin ande ta sig igenom portalen
till din döds förintelse, till din obebodda andevärld

men crazy Jane
denna världen var aldrig ämnad
för så ömtåliga resenärer som du och jag

själv väljer jag
att färdas vidare längs rälsens skenande rörelser
i hopp om att ljuset färdvägar snart ska trafikeras
av själsliga medresenärer

men du väljer att följa
det korståg av svarta exorcismer
som nattens väsen alltid utövat på oss

och genom knivbladets lena smekning
låter du dödens eviga ljus möta sitt
innersta mörkers slutdestination

tåget stannar och rälsen
gnistrar till i ett moln av eld och stoft
och du sluter dina förlorade ögon

skyarna tänds åter
ovanför ett slocknat ljus
och allt som bevisar din färd
mot denna främmande perrong
är min falska vittnesbörd
och en blodröd enkelbiljett