I utkanten av den civiliserade flocken
ylar genetikens vargar mot en
himmel i svart exil
fotspår av eld
glöder i det fallna mörkret
när jag vandrar mot hennes nedpissade gränd
med vinglande, vilseledda steg

och vi söker alla efter
en lång omväg hem till oss själva

i sina drömmars bländande sken
sover hon med sin underbara kropp
med sitt strömlinjeformade, blonda hår
i samma vädersträck som hennes uppbrunna hampafält
och hon kan legalisera och egalisera
det ni nonchalerar och felaktigt konstaterar
och jag har älskat tätt intill hennes hjärtas
onåbara frid

en blodig natt sa hon
ibland får jag en skymt av honom
fast det är klart
allt för många av hans barn har
allt för ofta fått mig att känna
mig ovärdig hans ögons döda ljus

allt hon äger är fyra sammanhängande
existentiella brott
en förlorad dröm
en artificiell barm,
en död mor
och en syster flera galaxer bort

det finns en neurotisk vind
som sveper över allt
och jag står bland rostiga sprutor
med oskuldsfulla sommarben
med mina djupa, blödande sår

det handlar inte om vad vi får
utan om hur vi behandlar det vi har
sa en vis man

det som är så enkelt för vissa
är så svårt för andra
och det finns så många som
aldrig fått känna andedräkten av en evighet

som om mina ögon
befaller min otillräcklighet att
betrakta allt ur ett annat perspektiv
och begrunda existensens avgrunder
i ett annat sorts ljus

samtidigt som jag i varje förgiftat andetag
känner alla brutna hjärtans sårade ögon
blicka upp mot en himmel i otillgänglighet

nu i denna förlorade tidens bikt
i seansen under det
svarta blodets hämnande exorcism

allt
medan mina förgiftade tårar
faller över en brinnande höststad
och jag längtar tillbaka till snön
som föll över min barndoms vintrar