Utanför fönstret viskar vinden förgörarens namn
nere vid det blygråa havet står träden
med sina brinnande armar sträckta
mot den tårfyllda himmeln

och det vi vill nå
finns alltid precis utanför vår räckvidd

bägare efter bägare av blod
drack du under hennes ömma hud
det där förgiftade andetaget efter lögnen
det brinnande korset på stranden i Bordeux
och mina skuldtyngda händer på dina trofasta bröst

du lät henne vältra sig i askan av dina
tärande osanningar
och lovade henne dina vilsna drömmar

hennes korsfästa värld
vid foten av det svarta berget
som du ännu försöker förmå dig att bestiga
och du offrade hennes innersta
på de trolösas altare
med mörkret som tyst, dreglande vittne

men hon tog emot din smärta
gav den en karta till sitt
hjärtas innersta kammare

hon lät dig vandra
i sina orörda vildmarker
genom sin brinnande älskog
mot sina mest avlägsna utposter

hon döpte dig i sina tårar
och skänkte dig en ocean
men du lät henne törsta
i din inre öken

älskling

drömmar vi drömt

hur ont det gör när vi vaknar

sagor som berättats för oss när vi var barn

hur ont det gör när vi inser att denna
världen inte ryms i dessa

stjärnor vi hört var tända för oss

hur ont det gör när de faller
och våra önskningar inte slår in

men älskling
du anar inte hur många nätter
jag tillägnat dig sen dess