Slottet
det ligger där
i ruiner, i spillror
som i en krater
i det som en gång var synonymt med liv
det som en gång pumpade glöd
som pressades ut i ett omlopp
i den bräcklige varelse som nu skriver dessa ord

Någonstans där
i dammet från sitt rike
vandrar en man med bruten spira
irrandes
lika planlöst, lika vilset
som en hora utan sin trottoar
med sin egen avföring
intorkad i det förflutna
som det enda spår
som vittnar om mänsklig existens

Och han springer nu
På det lika hopplösa
meningslösa vis
som en man med brutna ben
i en kapplöpning mot sig själv
Som vid mållinjen faller
för att sedan sjunka djupt

Och medan broarna vittrar
medan knivbladen i ryggen växer fast
medan vägarna tillbaka krackelerar
och himlen täckts av gas från cyanid
sjunker den forne konungen i mörkret
blir ett med botten i ändlösa djup
under milsbreda floder
av destruktivitet, självförakt och död

Och den enda som tycks förstå
den enda som orkar lyssna
den enda som besvarar
är den sorgsna lilla stämman
som väser inombords
Den som entonigt förklarar
att fördärvet redan från början var hans mål
att han aldrig någonsin varit
aldrig någonsin är
och aldrig någonsin kommer att få bli