Orosmolnen
gör det svårt att andas
jag är en kittel som tjuter
ren frustration i form av ånga
ser ni hur nära det är att jag gråter
Tröttheten slår hårt mot bröstet
men jag andas
bär dagarna genom gömd ängslan
genom dömd ängslan
det är så nära att jag går
Än en gång börja om 
en dold individ med fötterna i vattenbrynet
vill smeka en stilla tystnad
inga åldriga domar 
bara vila med de höga fåglarna
vila i skyn
åh, det är inte långt kvar till tårarna
Jag släcker lampan
mörkret snurrar i gråhet
i svart ensamhet och i falsk färg
drömmer
Drömmar
förrådd i hjärtat
vilt och ömt
av mig och av dig
mest av en falnande själ 
min

Tiden kommer
men nu gömd
fallen i skugga
fallen i sorg
fallen i mina egna tankar
i hopplösa drömmar
spruckna och farliga 

snart..

jag ska måla kinderna med de röda höstlöven