När jag levde sorglöst..
Känslokallt..
Innehållslöst..
Kanske till och med...
Meningslöst..

minns det som om jag mådde bra.
Bristen på känslor var vad det var..

Inget annat än ett försvar.
Mitt vapen och min sköld...

Det höll mig sällskap och gav mig tröst.
Ångest och panik fladdrade som en osalig ande i mitt bröst

Levde som om jag skulle dö
Imorgon..

Om man skrattar riktigt högt..
Rusar riktigt fort..
Och blundar tillräckligt hårt.

Kan man kanske skjuta upp verkligheten
Ett tag..

Men den dagen kommer..
Då du tappar fart..
Snubblar..
Är tvingad att se..
Då skrattet blir till gråt..
Över skrubbade knän

Då du skriker så högt det går..

Det är först då man förstår..

Du kan inte skjuta upp imorgon..
Till igår..

Du kan inte läka ärrade sår..

Men du kan fortsätta leva..
Vara tacksam för det som blir..
Lägga ifrån dig det som var..

Blicka framåt..
Vara lycklig för det du får..

Du kan inte ändra på vart du var..
Bara på vart du ska..