”Benjamin här. Jag är på hotellet nu. Hotellet. Du vet vilket jag menar. Det där vi talade om. Jag… Ring mig bara. När du hör det här”, jag suckar. ”Spelar ingen roll hur mycket klockan är. Ring mig bara så…”
Jag lägger på luren. Faller bakåt och smäller i sängen med en matt duns som får damm att vrivla upp från överkastet och bilda ett flimrande moln omkring mig.
Jag är inte säker på om jag fortfarande är full, eller om jag snarare är bakis. Sånt är svårt att avgöra ibland. Framför allt när man tjackat i två dygn.
Jag trevar med händerna över byxfickorna för att lista ut vart jag lagt paketet cigaretter, men de känns tomma. Antagligen glömde jag ta ur dem ur jackfick-an när jag hängde av mig.
Jag sätter mig upp. Käkmusklerna krampar, som de alltid gör när jag hållt på så här.
Med hopbitna tänder mumlar jag:
”Vart fan… är… han?”
Under mig en fläck, det enda svarta som är kvar.

Jag måste ha vaknat för ett tag sedan, men jag minns det inte. Plöstligt står jag bara i korridoren, nära dörren till mitt rum. Till vänster om mig, kanske tio meter bort lyser höstsolen in genom ett fyrkantigt fönster, och den smutsiga rutan får ljuset att kännas kallt, gammalt. Heltäckningsmattan jag står på följer korridoren och virar in botten av elementet som sticker ut ur väggen strax under fönsterbläcket och jag tycker att den på något vis bleknat. Som om den stickande röda färgen under kvällen mattats ut med damm eller något vitgrått pulver.
Till höger om fönstret sitter en äldre kvinna i en velourklädd fåtölj och jag tar ett par steg emot henne.
”Hej.”
Jag stoppar händerna i fickorna och väntar på att hon ska säga något. Hälsa, kanske. Men hon verkar inte ha lagt märke till mig.
”Öhm…”, jag kliar mig i huvudet och går ännu närmre. När jag stannar upp igen är jag bara någon meter från kvinnan. ”Du råkar inte veta…”, stakar jag mig, knappt medveten om vad jag säger. Jag minns bara att något stört mig. Att något hållt mig vaken under natten. ”Det där ljudet. Vad var det? Ljudet som väckte mig? Det lät som om det kom från taket…”
”Åh”, hennes blick möter min och hon slickar sig om läpparna. Knäpper händerna i sitt knä och stretar fram och tillbaka med kroppen som om hon försöker få den tunga fåtöljen att gunga. ”Är det de där små gossarna nu igen?`”
”Gossar?”
”Ja, dom som bor däruppe. På tredje våningen”, hon ser drömskt upp mot taket och ler.
”Jag… dina tänder…”, avbryter jag mig och för reflexmässigt handen till min egen mun samtidigt som jag ryggar bakåt.
”Åh”, hon vänder bort ansiktet lite halvt och leendet försvinner. Tuggar ett par gånger, putar med läpparna och drar sedan in dom, och till sist klickar det till. ”Sådärja. De glider ur ibland utan att jag märker det. Mina löständer. ”
”Men…”, jag ser mig om och fingrar i fickan efter mina cigaretter. ”Det här är ju en tvåvånings-byggnad?”
”Ursäkta?”
”Du sa att det bodde ett par… gossar, på tredje våningen. Men det här är ju bara en tvåvånings-byggnad?”
”Åh”, hon skrattar till. Lite för högt och lite för länge, och ansiktet skrynklas ihop när skrattet övergår i ett par hostningar. Sedan harklar hon sig och blinkar krampaktigt ett par gånger. När hon lugnat ned sig något försöker hon le igen, men lyckas inte riktigt och som om hon skäms över detta blir hennes hy långsamt illröd. Hela ansiktet börjar skaka som om det kämpar emot den välvilliga grimasen, men hon vägrar liksom ge sig. ”Du har inte bott här så länge va?” Hon försöker låta vänlig men ansträngingen får henne att formligen spotta ut orden, och dessa följs av små droppar saliv som stänker rakt i mitt ansikte. ”Va? Inte så länge? Va?”
Hon fortsätter desperat att visa tänderna och jag backar ett steg.
”Jag måste gå”, viskar jag och vinglar baklänges ännu en bit innan jag vänder mig om och skyndar tillbaka genom hallen, bort mot mitt rum.

Så fort jag kommit innanför dörren, stängt och lutat mig mot den, för jag en cigg till munnen. Jag sätter fyr på den med darrande fingrar och puffar ett par gånger innan jag drar ett djupt bloss som jag håller inne så länge jag orkar. Uppenbarligen har jag fortfarande tjackryck, för jag råkar dunka huvudet lätt emot playwooden ett par gånger medan jag står kvar vid tröskeln. Magen känns fortfarande sådär tjackigt luftfylld och tungan och läpparna är torra. Jag gnider bort några flagor torkad saliv ur mun-giporna och suckar.
Jag kan nog inte ha sovit särskilt länge. Inte i närheten av tillräckligt i alla fall. Med tanke på hur länge jag varit igång föregående dygn borde jag ha sovit i minst 18 timmar för att…
”Kan inte jag också få en?”, grymtar en röst och jag hoppar till. Blicken far förvirrat runt i rummet ett tag innan jag lägger märke till det sömndruckna ansiktet som sticker ut från under täcket vid mitten av säng-ens bredsida.
”Fan, Jake… Du skrämde mig.”
Jag skrattar skamset, generad över hur skärrad den gamla kärringen gjort mig, och plockar sedan fram en cigarett som jag kastar på sängen. Jag drar ett bloss medan jag fumlar i fickorna efter tändaren och när jag hittar den låter jag även den fara genom luften på samma vis.
”Tack.” Jake kravlar ut från under täcket och stätter sig på sängkanten. Plockar upp cigaretten och tänder den. ”Nicke, du…?”
”Man får egentligen inte röka här inne”, avbryter jag och korsar rummet. Benen käns ihåliga och svaga, nästan värre än huvudet.
När jag öppnat fönstret sätter jag mig på fönster-bläcket och Jake vänder sig mot mig.
Han är naken och jag har ingen aning om vart han lagt sina kläder. Kan inte se dem någonstans i rummet.
Inte bra om städerskan skulle knacka på. Vad fan ska jag säga om hon undrar? Det finns ju ingen lögn i världen som…
”Jag undrade bara”, mumlar han och lägger benen i kors så han sitter i skräddarställning. ”Hur gammal tror du att jag är?”
Jag ser på honom en stund.
”Jag vet inte, mellan tretton och fjorton, kanske?” Jag suckar. ”Det beror på. ”
”Och du? Hur gammal är du?”
”Jag är, nog… hmmm…”, jag tänker efter ett tag och min nacke knycker till ett par gånger.
Aldrig mer tjack, intalar jag mig själv och ser ut genom det öppna fönstret medan jag försöker minnas.
”Sjutton”, svarar jag till sist.
Jake slänger sig teatraliskt bakåt i sängen, och håret faller ur pannan.
”Varför ska alla alltid vara äldre än mig?”, stönar han. ”Kan inte jag få vara den äldre någon gång?”
Jag är tyst en stund innan jag går bort till sängen och sätter mig ned bredvid honom. Jag rufsar om hans tjocka, mörkblonda hår och han ser upp mot mig med skämtsamt putande läppar.
”Det bor någon ovanför oss”, viskar jag i hans öra och låter handen glida från huvudet ned mot hans bröst. ”Vad sägs om att vi tar oss en titt på tredje våningen i natt?”

***

Jag är i vattnet. Min far står ovanför mig på kajen med ett spö i sina händer. Något svart stort vid min sida det bryter de mörkgrå vågorna. Munnar tungor toppade av salivtjockt skum.
Sakta rör det sig upp, snuddar vid mig vågorna slår mot oss slår och slår. Och svart slår tillbaka grått och blått jag håller huvudet så högt jag kan men ändå kallsup svart ändå.
När det höjt sig en dryg meter över vattenytan faller det isär, öppnar sig. Jag ser tänder min pappa som håller fram sin hand.
”Visst ser den död ut?”, säger han. Jag tjippar efter luft salt hostar. ”Men kolla nu.” Han drar med fingrarna längs myller av tonfiskgrå gaddar, topparna strax under hans naglar flagnar upp i kött och pappersremsor av hud och nu kryllar det inne i gapet.
Käkarna vrider upp och ned jag skriker:
”Hjälp mig pappa! Det är här i vattnet med mig!”
Han lyfter upp mig på kajen och bär sin fångst högt över huvudet.
Blodet är borta. Det svarta blir gråbrunt och hårigt.
Blodet är borta, pappa är borta. Det gråbruna och håriga har blivit en pojke i fem-sex års åldern. Och jag.
Jag ser på pojken som sitter på kajens färglösa trä. Under honom en fläck av saltvattenshav, det enda svarta som är kvar.

”Hej. Benjamin här. Du… Du har inte lyssnat på dina meddelanden än”, jag suckar. ”Varför lyssnar du inte på dina meddelanden? När någon lämnar ett meddelande är det för att man ska lyssna på det, du vet. Inte för att man ska strunta i det. Det här börjar bli jävligt…”, Jag suckar igen. ”Aja. Ring mig när du hör det här. Jag är fortfarande kvar. På hotellet. Du vet vilket jag menar, va?”
Jag lägger på och vänder mig om i sängen.
”Fan ta dig”, viskar jag och ser upp i taket, bort från den snarkande kroppen vars huvud är dolt under kudden som ligger precis bredvid min.
Den digitala klockan på byrån som även fungerar som nattygsbord visar på 03:58. Men det är fortfar-ande tyst ovan oss.

Jag står bredvid pojken som sitter på kajens färglösa trä. Pojken som sitter –
jag lyfter honom, bär honom. Han är min fångst nu en frukt för mina fingrar jag kan inte släppa taget ens om jag ville.
Ändå dimper han ned i vattnet plask plask! vattnet stiger som kromvitt badkar. Jag visste ju inte. Jag visste ju bara inte.
Vad jag skulle göra av det håriga barnet om det inte varit så vackert. Jag lämnar badrummet badkaret bakom mig, bakom mig och barnet. Han är en pojke, pojken som sitter men pojken är inte alls som Jejk.
Jag visste ju inte, men det är bara en hårig pojke.
Sedan står jag i korridoren rum 24 mitt rum rum 28 och på andra sidan rum 25 rum 27 rum 29 och så vidare nu ser jag bort mot trappan som slutade här. Den slutade här jag minns att jag gick mig upp för den utan väskor. Men jag minns inte Jejk hur Jejk tog sig hit.
”Det finns ingen våning ovanför mig”, fortfarande ingen våning ovanför. Ingen familj, inga barn inget mer än heltäckningsmattan som täcker allt även trappan. Och fönstret.
Jag tar ett steg mot fåtöljen under det, fåtöljen där kvinnan satt och gungade nu ser jag en gungstol. Gryningsljuset lika kallt som hösteftermiddagens sol. Lika kallt och kalt som väggen när den viker av mot ett rum bortom mitt synfält.
Var det där rummet där fortfarande där igår?
Jag minns inget där. Har aldrig varit där förut.
Ett enda svart rum med konturerna av vinröda trappsteg en trappa.

Jake står framför Jejk, mitt utkast.
Är det där jag? frågar han och ser förvirrat på mig.
Där är din bror säger jag och pekar på pojken som står bredvid Jejk. Han heter Roland. Och där är Barry, Corey, Jodie, Matt. Och Kamino, din far.
Varför är de nakna? Han fortsätter se på mig. Varför är du naken, Nicklas?
Jag är inte där, har aldrig varit där, säger jag. Jag heter inte Nicklas.

Jake sitter bredvid Jejk på min säng. De leker. Lekar. Jag. Som om. Som man säger. Som dom säger. Det här. Ingenstans.
Jake sitter bredvid mig på min säng. Jag önskar att det vore min säng. Verkligen min. Min lägenhet inte bara ett rum. Ett hotellrum. Jag önskar.
Jake?
Jake?
Jake?
Ser du det här pappret? jag håller fram ett fläckigt papper.
Ser du det här pappret? jag läser högt små bokstäver utsmetat bläck. Förstår du? Inkallning… Inkallelse. De kallar på mig nu.
Om vi skulle…

”Hej. Benjamin igen. Jag ville bara meddela att jag skiter i det här nu. Det är ändå inte jag som förlorar något på det. Det är ni som förlorar. Hör du mig? Jag hoppas att du gör det. Och jag hoppas att du förstår att om du inte svarar nu, på en gång, kommer jag att byta förlag. Det är många andra som…”
”Ja, hallå?”, avbryter en röst på andra sidan luren och jag rycker till. ”Benjamin? Hallå?”
Jag knycker lite på huvudet. Luren glider bort från mitt öra och slår sedan i mottagaren med ett lågmält klick!
”Jag visste det”, mumlar jag och ett leende gör mina läppar smala.