När jag klev ur bilen halv fem på morgonen, och solens
strålar stack i mina ögon, kisade jag mot kullen, som jag sett
några dar tidigare. Här skulle det finnas blåbär.

Jag tog ut hinken och bärplockaren samt ryggsäcken och stövlarna ur bagageutrymmet, tog ut nycklarna men lämnade bildörren öppen på förarsidan. Varför jag gjorde så vet jag inte. Jag brukar alltid låsa i vanliga fall.

Alla naturens dofter retade mina luktsinnen. Jag hörde olika ljud från skogen, från knakande kvistar, fåglar som sjöng, brisen som drog fram mellan träden och krusade vattnet något nere vid den lilla tjärnen, som låg nedanför kullen.

Jag kunde även urskilja insekternas ljud och också höra skillnad på ljudet av humlorna och några ilskna getingar. Nu var jag ett med naturen. Jag bytte till stövlar av märket Tretorn och la mina Nikedojor under bilen, bakom ena framdäcket. Sen bar det iväg, det var lite obekvämt att gå i stövlar, eftersom terrängen var lite svårframkomlig, i det breda diket mellan vägen och kullen.

Men nu var jag på fastare mark, och femton meter längre bort började jag skönja de första tuvorna. De blåa ristuvorna. Jag tittade längre bort och fick intrycket att hela marken var blå så jag visste redan nu i vilken riktning jag skulle gå, och att jag inte behövde gå så långt, eftersom jag säkert skulle fylla flertalet hinkar med blåbär bara inom en fyrkant på hundra meter.

Jag börjar vant att dra plockaren genom det första riset, och efter fem drag har tygpåsen blivit mer än halvfull och tyngden gör att saften av bären börjar fukta tyget och färga det mörkblått. Denna tygbehållare, som jag nyss provisoriskt bytt ut, eftersom den gamla gick sönder, är gjord av tyg från en gammal skjorta. Men det håller, jag har lagat plockaren förr. Snåljåp, tänker jag, och skrattar till, dels för att det låter kul, men också för att jag är glad, jag vet att tillgången på blåbär på det här stället, gör att jag kan plocka mig en fin förtjänst i pengar idag. 600 - 700 spänn.....kanske mer. Det känns oerhört bra. Jag fortsätter att dra plockaren medan solen stundtals värmer min nacke. Mmmm.....vad jag trivs..


En större kvist bryts, och jag vänder mig reflexmässigt om för att se varifrån ljudet kommer men jag kan inte skönja något. Men jag upptäcker, att därifrån ljudet kom, är det lite buskigt och jag kan inte se något speciellt. Det är väl någon ren tänker jag, jag brukar träffa dem i skogen med jämna mellanrum. Och jag har faktiskt blivit rädd vid ett par tillfällen när de dykt upp utan vidare. Jag har även reagerat så när fåglar flygit upp ur riset framför mig.

Så, jag fortsätter med plockaren, och snart har jag fyllt den ena hinken, bara på en kort stund. Jag tänker fylla den andra innan jag går och tömmer hinkarna i lådorna som jag har med mig i bagaget. Jag har för säkerhets skull tagit med mig 6 blåa plastlådor, men jag tror inte jag kan plocka så mycket, att alla lådorna blir fulla idag. Men man kan aldrig veta.

Jag fortsätter och när jag har den andra hinken halvfull så BRYTS en kvist till och direkt efter ytterligare en. Nu kommer plötsligt paniken, trots att jag bara är 70 meter ifrån bilen. Nu börjar det kännas obehagligt!....vågar jag titta?

Jo, jag måste, jag vänder mig åt det håll dit ljudet kom ifrån, hoppas inte att.....tänker jag. Blicken följer det blåa riset och fastnar till slut på något brunt, något STORT BRUNT. Mitt hjärta stannar för ett ögonblick, och svetten börjar flöda, jag skakar, jag fryser, jag kan inte andas......hjärtat bultar inte, DET HAMRAR! Närmare 200 slag i minuten. Så upplevs det i alla fall. För ett ögonblick står tiden stilla....."mamma, hjälp GUD, hjälp mig GUD, beskydda mig från detta farliga", "farliga" "aliga" "OOOOO". Jag står fastnaglad, jag kan inte röra mina ben, jag kan inte röra hela MIG. Och nu tittar han mig RAKT I ÖGONEN, och dessutom så STÄLLER HAN SIG PÅ BAKBENEN...."vaaaad" "huuur" "vaad" skriker jag inombords, jag hör mig nog bara själv, men jag skriker! Svetten rinner...."GODE GUD, GODE GODE GUD, HJÄLP MIG"......jag är förstenad, "vad" "vad" "vad hade jag här att göra", var jag så sniken att jag var tvungen att plocka bär, och ställa mig i en sån här situation, vad hade jag här att göra.....jag måste tänka, jag måste......mina knän skakar, kroppen är i uppror, "jag måste, jag måste gö, ja måst" och nu blir jag yr, allting börjar snurra, är detta slutet? Nej, jag måste hitta på något.....måste hitta på......

Det har gått högst en minut, men det känns som en timme. JAG HAR JU EN CHANS, jag har ju det. Och den chansen måste jag ta. Jag måste sakta backa -sakta.....och sen:
SPRINGA TILL BILEN.....

Jag börjar backa väldigt sakta, och har hela tiden ögonkontakt med odjuret, nu är HAN ett ODJUR för mig, NÅGOT som kan göra mig väldigt illa om det vill sig så.

NU! JAG SPRINGER, ALLA KRAFTER FINNS NU I MINA BEN.....jag springer, ramlar men innan jag når backen så är jag uppe igen, jag nuddade marken bara med mina fingerspetsar och balanserade tillbaka, så springande räknar jag ungefärligt avstånd till bilen. Jag vågar inte vända mig om, och har ständigt tankarna på att närsomhelst kan jag bli nerslagen. Och om det händer, så hoppas jag att allting går fort. Men det får inte hända. DET FÅR INTE HÄNDA.
Jag är framme vid diket, och precis innan kanten, så flyger den vänstra stöveln av foten. Men vem i Häcklefjäll bryr sig väl om det! Vassa stenar trycks in i min sockbeklädda fot, när jag formligen flyger och landar på andra sidan diket! Nu är det fem meter kvar, nu är det tre, nu är jag framme och sliter upp bildörren och sätter mig i bilen, sätter i nyckeln som jag redan har i handen, startar bilen och gör en riktig rivstart och kör till andra sidan vändplatsen för att tillfälligt titta var nalle har tagit vägen. Jag ser honom inte, och har inte heller tänkt göra en grundlig undersökning, så jag drar med full fart därifrån. Den gröna stöveln i kombination med trycket från min fot gör att bilen fort kommer upp i en hastighet som ligger tre gånger det tillåtna när det gäller grusad skogsväg . Men vad spelar det för roll, jag ska härifrån!

Jag känner att ansträngningen har gjort att min puls fortfarande är uppe i 180, MINST! Men samtidigt så jag känner mig glad, jag känner mig trygg, känner mig lugn och jag tackar GUD för hans beskydd och i takt med att jag minskar farten på bilen, så minskar också min puls.

Efter någon mil, på vägen hem, så slappnar jag av mer och mer. Jag är så oerhört glad och tacksam. Jag tackar återigen GUD. Nu vet jag att det blir ingen mer bärplockning i höst. Jag vet inte ens om det blir någon mer bärplockning överhuvudtaget. Jag fortsätter resan hemåt, och när jag kommer mot avtagsvägen hem, och trycker in kopplingen, så känner jag smärtan i foten. Det känns även lite blött under socken. Jag har nog ett sår som blöder, så kanske jag kör till vårdcentralen när de öppnar klockan sju. Men det är nån timme Dit, så jag kör först hem, tar en dusch och rengör min onda fot.

Kvar i skogen står min ryggsäck, två hinkar och en bärplockare. De kanske hittas av någon av de polacker jag såg i trakterna sist jag passerade. Men varsågod, jag tänker INTE återvända till den här platsen. ALDRIG NÅGONSIN!
De får ta min ryggsäck och mina hinkar, den ena full med blåbär, den andra halvfull. Det vill säga om inte nalle har käkat upp bären. Men, jag bryr mig inte.
Jag är glad att jag kom undan med livet i behåll.
De får ju även hitta ett par Nikedojor, inte alltför gamla, lite tillplattade av ett bildäck, en styck Tretornsstövel samt en bärplockare, modell äldre, vars påse är gjord av en gammal skjorta. Men bättre att de hittar en bärplockare gjord av trä, metall och tyg från en gammal skjorta än att hitta en DÖD BÄRPLOCKARE. En mänsklig sådan.

Nu får jag ju köpa nya Tretorn förstås! Jag har ju bara en kvar! Samt nya Nikedojor, om jag har råd. Men, vad spelar det för roll. Jag lever ju.

Jag anländer till hemmet strax efter klockan sex, hoppar in i duschen, där jag står en stund och skakar, men inte för att vattnet är kallt!

Efteråt så går jag för att vila en liten stund, innan jag ska åka till vårdcentralen, jag lindar om foten så gott det går med gasbinda sedan jag rengjort såret.....men när jag lagt mig ner på kudden......så.....sjunker jag in.....i drömmarnas land.....




© Ted Örnberg 2008
Foto:www.fotoakuten.se