Det var en sällsam kväll i september. Himlen var strimmig i ljusblått och rosa. Jag gick sakta fram på de stenlagda trottoarerna och gatorna. Solens sista strålar fick den höstfärgade murgrönan att glöda i blodrött mot den grå husfasaden. Luften var så tung och mättad av tusen och åter tusen dofter. En svag parfymdoft dröjde sig kvar från en kvinna som inte längre syntes. Från ett öppet fönster strömmade både matos och musik.
Mina sinnen var så fyllda av alla intryck att allt annat försvann. Mina fötter gick, men jag var inte medveten om vart.

Doften av nybryggt kaffe nådde mig i samma ögonblick som jag såg min egen hand vant slå portkoden. Det blev en röd lampa, koden fungerade inte!?
Sakta insåg jag var jag var. Jag hade gått hem till dig. Till dig där du bodde då. Jag vet ju att du inte bor kvar. Självklart har man ju bytt kod på tio år.

Jag stod som förlamad och undrade varför jag gått hit. Undrade var finns du nu. USA? Kina? Australien? Undrade om du lever och mår bra. Jag stoppade handen i fickan och kände stenen. Stenen som du gav mig, då när vi var lyckliga där på stranden i ett annat liv.

Plötsligt, som om någon hällt en hink kallt vatten över mig, rusade stadens ljud och liv mot mig. Jag kramade stenen hårt i handen och kände en förnimmelse av din styrka. Jag sträckte på mig, tog ett djupt andetag och steg ut på trottoaren.

Nu kunde jag se var kaffedoften kom ifrån, ett litet café tvärs över gatan. Med bestämda steg gick dit och beställde en dubbel espresso av ett par ögon jag drunknade i.