Den omöjliga kärleken
Är inte den oböjliga kärleken
Den anpassar sej kärleksfullt
Likt ett frö som bara börjat gro
Så kommer den att ligga
Likt en bomb som inte briserat
Eller en maskros under asfalten

Så spränger den sej igenom
Som livet själv
I en stilla stigande livsform
Eller en kraftig explosion
Som lyfter allt
Den sträcker sej mot den som ger den liv
Likt en solträngtande växt

Om så allt ikring är sterilt
Eller hårt och omöjligt
Så spränger den upp
Och ger sej själv livs utrymme
Om än allt ser omöjligt ut
Så ger den det
Till den som tål, att vänta
Till den som inte pinar ihjäl sej
För att allt ska gå så fort…