- Det enda som hjälper nu är sprit. Sprit och cigaretter.
Hon ställde fram flaskan med chokladlikör, inköpt i Venezuela för motsvarande tolv kronor och det enda som han gett mig under de sex månader vi känt varandra. Fram till denna stund hade den stått näst intill orörd, kanske i väntan på rätt tillfälle eller kanske för att jag inte riktigt vetat när det rätta tillfället att dricka chokladlikör var. En timme från nu skulle flaskan vara tom. Så det var det här som var det rätta tillfället.
När jag kom tillbaka hade han en flickvän. Han berättade hur glad han var nu, att han äntligen blivit kär.
Och jag då, vad hade jag varit?
Nu i efterhand kan jag definera honom som en av alla störda killar jag legat med.
Jag skulle kunna gå in på detaljer här man det skulle nog få er att tappa intresset rätt så snart. Andras kärlekshistorier har en förmåga att inte vara lika intressanta som ens egna.

Så jag berättar en annan historia istället:
En vän till mig träffade en kille som var sådär lagom allt. En helt normal, lagom snygg, lagom trevlig kille. Så när det började kännas stabilt och bra och de hade definierat deras relation som att de ”var tillsammans”. Så försvann han.
Ja han försvann. Ingen svarade när hon ringde och dagarna gick.
De obesvarade messen blev fler och fler.
Ja det var hans sätt att dumpa henne på.
- Han verkade ju så normal, det var ju det jag gillade med honom! Utbrast hon när hon insåg anledningen till att han inte svarade.

Det framställs som så lätt; man träffar någon, blir kär, blir tillsammans.
Ett förhållande tar slut, sen går man vidare, glömmer, träffar nästa, blir kär igen.

Om man trots ett lyckligt förhållande med en man som man säger sig älska, drömmer om killen som dumpade en för tjugo år sedan. Kan man älska någon man inte träffat på tjugo år? Kan man då fortfarande älska den man har nu?
Är det kärlek? Eller bara en fixidé?
Eller om man gång på gång släpper in den alkade, lätt psykotiska killen vars beteende är som tagen från en borderline beskrivning och som man är övertygad om att man hatar. Vad är det för något?
Är det kärlek?

Men jag börjar allvarligt tro att det inte finns någon som inte är traumatiserad från barndomen. Finns det någon som inte är helt sjuk i huvudet, finns det något lyckligt förhållande?

Så varför kommer han tillbaka, tänker jag, om han inte bryr sig över huvudtaget.
Han ringer på min dörr
Jag släpper in honom
Jag slänger ut honom
Och han ringer på igen
Så jag släpper in honom
Sen slänger jag ut honom
och släpper jag in honom igen
Jag älskar dig, säger han när vi har sex.
Nästa gång vi möts ser han mig inte.

Det är inte så svårt säger dem. Man träffas, lär känna varandra ett tag. Det är viktigt att man har samma värderingar. Sen efter en tid kan man fördjupa förhållandet. Kanske flytta ihop börja planera för framtiden. Det är viktigt att kommunicera sina känslor. Det är så lätt om man bara inte faller in i negativa tankefällor, säger livscoacherna. Det ska inte vara så svårt.

- Du är ju sjuk. Någon slags personlighetsstörning måste du ha.
- Ja det har jag nog definitivt.