Han skjutsar mig hem på sin cykel en dag, när vi av en slump stött på varandra på stan.
André är nog en bra bit över tjugo men i den har stan har alla cykel, kanske som en bekräftelse på någon slags intellektuell mognad; vi som Vet, vi som är upplysta. En klassmarkör för den intellektuella överklassen.
Jag har ingen cykel.
Jag trodde inte han tyckte om mig, André. Han tycker i alla fall inte att jag sänder ut ”feminina energier”. Men, hade han påpekat, att du tycker om sådana tjejer. Så är han väldigt feminin själv, för han däremot är någon som definitivt sänder ut feminina energier.
Men så säger han att han kan skjutsa mig, det går ju fortare då och vi ska ju båda åt samma håll. Så jag sitter där på hans pakethållare och håller mina händer försiktigt på hans midja för att hålla balansen och undrar om han tycker att jag är för tung, undrar om han tycker det är jobbigt. Men när vi kommer fram så svänger han in över parkeringen, förbi återvinningsstationen och släpper av mig precis vid dörren. Det hade han inte behövt tänker jag, och undrar vad han tänker om mig. Jag undrar vad du tänker om mig.

Som om att jag var fjorton satt jag sedan resten av den eftermiddagen lutad över en avhandling, vars metod jag skulle analysera tills nästa dag, och funderade vad han tänker om mig, säger om mig när jag inte är med.
Och jag fick inte mycket läst den dagen.

................................................................

– Du kan väl ringa om du inte tänker komma. Bara så att jag vet. Jag är ledig nu i alla fall.
Solen befinner sig högt på himlen och lyser mig rakt i ögonen. Allt är stilla, som om det väntade på något, på att något skulle komma som en våldsam brutal våg och svepa över husen. Dra med sig allting, skoningslöst. Allt är mitt, och allt ska tas ifrån mig.
Men ingenting kommer. En bil passerar snabbt förbi, cigaretter röks upp, kastas till marken. Kaffet har kallnat, jag dricker upp det sista. Tar mina papper, mina böcker och går.

Nu sjunker dagen undan allt fortare. Jag kommer hem till ett rum, en lägenhet som inte är min. Som inte känns som min. Men jag ska göra i ordning här snart, då kommer det bli mitt.
Det är så jag tänker i alla fall.

...............................................................

Det är trångt i köket men rymden i det är desto större. Om man vänder blicken uppåt, längs de vita väggarna som smälter ihop med det lika vita taket, är det så högt att jag får nära till svindel. Rummet är långsmalt, två rader av bänkar och skåp löper längs med varsin sida av det och upptar den största delen av golvytan. Längst bort, upptryckt mot fönstret, står ett bord och tar upp den lilla plats som finns kvar. Dorian sitter vid bordet, precis vid fönstret, och rullar en cigarett. Han tittar upp när jag kommer in, tindrar lite med ögonen som han alltid gör och skjuter artigt fram stolen bredvid honom åt mig.

Utanför hörs ljudet från bilar som tränger sig fram på gatan, ett vägarbete någonstans och människor som skriker på varandra. Men alla dessa ljud blir dova och avlägsna bakom det dubbla fönsterglaset. Här inne är en annan värld, en tillflyktsort från en verklighet som ter sig fullständigt obetydlig.
Jag blir försiktig, nästintill blyg, vilket jag sällan blir, men accepterar inviten och sätter mig ned. Han fuktar fingrarna och fortsätter med sin rutinartade sysselsättning, men säger ingenting. Jag vågar inte bryta tystnaden, rädd för att säga något utifall det skulle bli fel och min rädsla för att bli alienerad från vår outtalade gemenskap får mig acceptera tystnaden.
Med blicken fastnaglad följer jag hans bleka händers rörelser, hur blodådrorna lyser igenom den tunna vita huden och hur metodiskt de rör sig över bordet och genomför alla de grundläggande momenten.

Han skakar bort håret ur ansiktet och mumlar något medan han rullar sin cigarett.
Sen ler han lite, och jag ler tillbaka.

Jag hade bestämt mig för att inte gå hem med någon den kvällen.
Men han såg ut som något från en film. Avskavd och vacker.
Då tänkte jag att han var den näst vackraste där den kvällen, men jag tänkte ändå inte gå hem med honom. Nu tänker jag att han är den vackraste någonsin.

Det rör sig i rummet intill. André visar sig nyvaken och med sina ostyriga lockar i dörröppningen, i sitt omtöcknade tillstånd vinglar han till och lutar sig tillslut för att få stöd mot dörrkarmen. Han drar händerna över ansiktet och genom håret, sträcker på sig och upptäcker mig. ”Hej”, säger han, överraskad, men inte förvånad, över att det sitter en gäst i köket. Så tar han en av cigaretterna och kastar en blick ut genom fönstret, han funderar en stund. ”Vad gjorde vi igår egentligen?”