Det är trångt i köket men rymden i det är desto större. Om man vänder blicken uppåt, längs de vita väggarna som smälter ihop med det lika vita taket, är det så högt att jag får nära till svindel. Rummet är långsmalt, två rader av bänkar och skåp löper längs med varsin sida av det och upptar den största delen av golvytan. Längst bort, upptryckt mot fönstret, står ett bord och tar upp den lilla plats som finns kvar. Dorian sitter vid bordet, precis vid fönstret, och rullar en cigarett. Han tittar upp när jag kommer in, tindrar lite med ögonen som han alltid gör och skjuter artigt fram stolen bredvid honom åt mig.

Utanför hörs ljudet från bilar som tränger sig fram på gatan, ett vägarbete någonstans och människor vilka (vad jag upplever det som) skriker på varandra. Men alla dessa ljud blir dova och avlägsna bakom det dubbla fönsterglaset. Här inne är en annan värld, en tillflyktsort från en verklighet som ter sig fullständigt obetydlig.
Jag blir försiktig, nästintill blyg, vilket jag sällan blir, men accepterar inviten och sätter mig ned. Han fuktar fingrarna och fortsätter med sin rutinartade sysselsättning, men säger ingenting. Jag vågar inte bryta tystnaden, rädd för att säga något utifall det skulle bli fel och min rädsla för att bli alienerad från vår outtalade gemenskap får mig acceptera tystnaden.
Med blicken fastnaglad följer jag hans bleka händers rörelser, hur blodådrorna lyser igenom den tunna vita huden och hur metodiskt de rör sig över bordet och genomför alla de grundläggande momenten. De plockar upp tobaken, lägger det på pappret och rullar det till slut, snabbt men försiktigt.

Han skakar bort håret ur ansiktet och mumlar något medan han rullar sin cigarett.
Sen ler han lite, och jag ler tillbaka.

Dorian, Dorian. Varför vill du inte ha mig? Jag är din, om du bara säger det.

Jag hade bestämt mig för att inte gå hem med någon den kvällen.
Men han såg ut som något från en film. Avskavd och vacker.
Då tänkte jag att han var den näst vackraste där den kvällen, men jag tänkte ändå inte gå hem med honom. Nu tänker jag att han är den vackraste någonsin.

Det rör sig i rummet intill. Andrè visar sig nyvaken och med sina ostyriga lockar i dörröppningen, i sitt omtöcknade tillstånd vinglar han till och lutar sig tillslut för att få stöd mot dörrkarmen. Han drar händerna över ansiktet och genom håret, sträcker på sig och upptäcker mig. ”Hej”, säger han, överraskad, men inte förvånad, över att det sitter en gäst i köket. Så tar han en av cigaretterna och kastar en blick ut genom fönstret, han funderar en stund. ”Vad gjorde vi igår egentligen?”