Här på torget, har precis vad man skulle kalla ”en scen” utspelat sig. Två personer har slagits till marken av en man, förvirrad och alkoholiserad. Vars kläder en gång varit finkläder och ansiktsdrag varit tilldragande. Vissa, de som kände honom då, skulle säga att han varit väldigt vacker.

Nu är det enda som finns kvar av scenen polisbilen som står på platsen. Två uniformerade män, båda unga och ser ut i deras sätt att röra sig som att de är nya i sitt yrke, har stunden innan kastat in mannen i baksätet och den ena står lutad mot den öppna bildörren. För bara en stund sedan skrek mannen ut sin ångest till alla som kunde höra. Men ingen förstod orden han sa, vad han ville säga. Osammanhängande meningar och grumliga budskap dränkta av otydliga ord gjorde att ingen förstod honom. Frustrationen. Frustrationen kan få vem som helst att bli galen.
Nu sover han i baksätet i en polisbil. Nu sover han och ser fridfull, nästan tillfreds ut.

Men när jag passerar är scenen över, människor skingras, stillheten råder som lugnet efter stunden, tills sekunderna byts ut och människorna med dem. Några stiger av en försenad buss andra stiger irriterat på. Jag stannade en stund, det var inte meningen. Så jag fortsätter gå, lämnar det som var en scen, lämnar polisbilen, och mannen i baksätet med sina drömmar.