Jag är rummet när jag spelar. Orden är inte mina de är tigrar som lappar sol på den regniga asfalten.

Jag skriver aldrig ensam. Det är alltid vi, jag med du, du med han och hon i honom eller på BB, en barnmorska som cyklar från sävja varje dag för så gjorde hon som liten i Jokkmokk. Det är expediten på HM som jag har sett de senaste 10 åren, alltid samma kläder i olika modeller för det är modellerna som styr oss och vi modellerar våra kroppar med tomrum.

Jag är anarkafeministen som går hos en bimbolog för att bli befriad och jag är carolina gylling som äter svamp till fester hon går på med böcker som klackar för det har hennes mamma lärt henne göra, man ska ta plats och vara en i mängden fast man är vattenmärke för sitt eget varumärke. Glöm allt det du kan idag är det en ny dag att andas ut gamla föreställningar, släng spriten, släck cigaretten, stoppa undan kläderna och lägg dig på asfalten, det finns en hemlighet där, bryt upp den hårda ytan, låt törsten skölja över, dyk ner till… dig.

Du har en undervattensvärld som vågar vara varandets olydiga röst. Därinne möts vi, atomers minsta delar sammansatta av en hemlig kraft inte ens de mest vetenskapliga männen har en förklaring till men som vi lever av varje dag kallad vardag.
Jag låter musiken bränna mig levande för att falla ner som aska till underjorden.