Hon flackade oroligt med blicken över knapparna. Hon hade gått in på centralen så självsäkert, men nu var det som bortblåst. Så många anhalter att välja på, så många slutstationer att sluta på, att det blev svårt att våga resa i huvudtaget. Ironin brände hett under kinderna, det kändes som att alla tittade på henne. Hon var avvikande, ingen vanlig resenär. Där stod hon, tomhänt och utan rabattkort, men ändå med den tanken att om man skulle fly, skulle det göra med tåg.

Romantiken är inte död än, hade hon tänkt. Hon hade alltid associerat tåg med romantik. Färdas med gammal teknologi, färdas med scenen för så många gamla deckardramer. Hon ville sitta på platser som rykte av minnet av vackra damer i hatt och stiliga män, på en resa mellan kapitlen under en sliten pärm, och alltid med den odödliga frågan om vem som gjorde vad och hur?

Hon blundade och tryckte på en knapp, ödet fick bestämma. Maskinen hostade till och en liten rektangulär lapp trillade ner i ett fack nära golvet. Biljett, kära biljett, nu var det bestämt, det var stämplat och betalat. Hon visste inte varför hon ville bort. Hon hade bara gått ut för att röka på skolgården då en känsla hade greppat tag om henne. Skolbyggnaden var plötsligt skrämmande tvådimensionell, hon kunde inte förklara det bättre. Allt kändes så iscensatt, som en sida ur en instruktionsbok. Människorna rörde sig i samma riktning som dem alltid gick, alltid i samma små gäng med samma samtalsämnen. Det var som om dem inte var verkliga personer längre, utan små pappersdockor som man klippte ut med tillhörande små kläder som man spände fast över axlarna och runt midjan med flikar. De var skärmande tomma på djup och hon visste att om hon stannade kvar där en sekund länge skulle hon också klippas ut och klistras fast vid samma rytm, dag ut och dag in i evigheter. Aldrig, hade hon tänkt, aldrig att det skulle bli hon.