I ångestens tält, gjort av hårdaste duk,
Där finns ej någon öppning, jag känner mig så sjuk,
Golvet under mig är av hårdaste sten,
Jag känner hur jag tappar kraften i mina darriga ben.

Det finns inte ens en reva, ingen öppning i denna duk,
Utan verktyg så svår att forcera, trots ATT den verkar så mjuk,
Jag är instängd, känner oro, och mitt hjärta det bankar,
Och jag känner hur huvudet fylls av tusentalet tankar

Cellskräcken bryter ner mig, jag kryper ihop,
Skyddar mig från panikattack, och nu skallar mitt rop,
i mitt inre, ingen hör mig, jag förlorar mitt hopp,
Jag kan inte uttrycka mig, det är kaos i min kropp

Att komma sig igenom - och få in lite luft,
Kan jag göra ett hål ? - även om det verkar tufft,
Och hitta den lösa tråden, det har jag satt som mål,
Och sedan reva upp tyget, och kunna göra ett frihetens hål

Jag arbetar fort, nu kan jag snart krypa ut
Jag försöker skynda på, och öppningen vidgas ut,
STRAX så öppnas Frihetens Port, nu kan jag komma ut,
Jag sätter mig ner på marken, och kan tillfälligt andas ut

Jag har nu övervunnit, ännu ett ångestanfall,
Ett hot som kan komma när som helst, och få mig på fall,
Tillfälligt kan jag slappna av, och vila mig ett tag,
Men kan inte släppa tanken, på hur jag plågas vareviga dag

Jag har länge varit i mörkret, instängd, skakad och rädd,
Jag ligger nu och slappnar av, på den sköna sängens bädd,
Nu måste jag kunna sova, samla kraft, för att stå emot,
Nästa hemska attack, den tanken i mitt huvud har slagit rot

Måste jag gå genom livet så här,
Kan jag aldrig känna trygghet, var än jag är,
Kan jag inte få uppleva lugnet, där jag går,
Och känna lycka, och uppleva….. HUR BRA JAG MÅR!




© Ted Örnberg 2008 (text och bild)