Just nu ser jag allt i ett grått dunkelt ljus och jag orkar inte mer.
Gav idag efter för ångesten och lät den omfamna mig, dra mig med nedåt till botten längst ner och nu tar jag mig inte upp utan hjälp.
Som en svart klibbig sörja klänger den sig fast vid min kropp, svärtar ner mig.

Det finns inget vaccin mot ensamhet och den enda medicin som hjälper finns inte att tillgå.

Jag är hjälplös i mitt bottenlösa hål och jag vet inte om jag inte kan eller kanske inte vill ta mig ur det.