Jag gick igenom en period i mitt liv.
Med självmordstankar,Ingen ork,ingen längtan ingen lust
orkade inte kliva upp ur sängen för att äta
Låg där och tynade bort i min ensamhet och självömkan
Tyckte synd om mig själv,Vad hade jag gjort för att förtjäna att må så här?
Kände mig tom och livlös inombords jag hade inget kvar att ge
Inte ens mina närmsta kunde muntra upp stämmningen och släppte inte in dom i livet
Klara dig själv då blev nånting jag fick höra dagligen
Tabletterna låg på sängbordet och kändes just då väldigt lockande att överdosera
Men jag vågade inte göra slut på lidandet
Jag hade ju börjat vänja mig vid Helvetet jag gick igenom.Likt ett beroende..
Slutade att sova...satt uppe flera dygn i sträck för att pressa min kropp till det sista,
Ville ju se det där ljuset alla pratar om,jag hade intalat mig själv om att jag skulle känna mig fri och rofylld när jag skulle uppleva Ljuset.
Ögonen började så småning om flacka och kändes allt tyngre
Men jag gav mig inte,,drack mina koppar kaffe och fortsatte med mitt.
Jag gav upp till slut och somnade.
Under min sömn fick jag besök av en äldre herre
som satte sig brevid sängen och tog tag i min hand
Han frågade om jag var redo för att lämna mitt självplågande liv för nånting helt annorlunda nånting positivt och glädjefyllt-
Jag ville nappa på erbjudandet men förstod att det fanns en baktanke
Jag frågade den äldre herren vad han ville få ut av sitt besök
han svarade-Jag har följt dig i hela ditt liv och jag vet att du bad en bön till Gud om vägledning men nekades därefter tog jag över
Jag kan hjälpa dig att bli kvitt dina inre plågor men det är inte helt gratis
Jag tar din själ som betalning du kommer må mycke bättre efter det.
Jag kände det som ett hopp,och nånting jag ville uppnå
Han tog fram sitt antika papper och ville sticka mig i tummen för signatur
vilket han gjorde

Han skrattade högt och sa
Nu är du fri dina plågor
men ensamheten kommer förfölja dig så länge du lever