Dina skor står där ute i hallen
jag minns hur de dansade omkring
och bar dig tynglöst runt i rummet
Dina skor står där ute i hallen
och jag väntar på dig
och din storslagna entré
Men du är någon annanstans nu
och kommer aldrig mera hit

Men jag använder aldrig det ordet
för jag vet att ingenting är absolut

Och de ger ut böcker nu
där de avhandlar hela livet,
från vår födelse till graven,
men det luktar härsket lång väg,
det liksom ruttnar inifrån och fräts sönder
på ett sätt som livet aldrig skulle göra

De lurar oss
de matar oss
med sådant vi inte behöver,
sådant som förtär oss inifrån,
sådant som fräter sönder oss
och gör oss beroende,
sådant som bygger lögnen
som vi bygger våra liv på

Och där står de nu på torget
och deklamerar,
samma gamla argument
som bygger på den där miljonen flugor
som visst alltid hittar rätt

Och de råder oss att söka lyckan
innan tiden dragit oss vid näsan,
stulit våra käraste ting
och försvunnit nedför gatan,
och oavsett hur många rikslarm man går ut med
kommer man aldrig återse den

Men varför ska man ta deras råd för givna,
när det är så uppenbart
att de aldrig själva funnit någonting?
Varför säger de åt oss att leta
på ställen som de redan passerat,
varför letar ingen på det enda orörda stället,
det som ligger allra närmast omkring oss?
Varför ska de tala om för oss
vad vår lycka innebär?

Jag tog dina skor på promenad nu ikväll
de såg så färglösa ut utan dig
Så jag gick en sväng
förbi äppelträdet, lunden, bäcken
och tillbaka igen
Det var som om du gick där bredvid
som om du gav din själ åt solnedgången
som om allting var så där självklart igen
som det bara var med dig

Och våra skuggor dansade
långa hela kvällen