Jag är en sån som försökt göra mitt bästa i allt och jag undviker bråk, drar mig hellre undan, Och jag vill alla väl. Jag försöker att ställa upp och hjälpa till med det jag klarar av och försöker vara så många som möjligt till lags. Jag har även svårt att säga nej. Detta har gjort att jag har fått ganska många vänner, polare, kompisar, men bara EN BÄSTA VÄN!

Så var det för mig, men jag hade delat upp dessa i olika klasser, (bara i mitt huvud förstås) efter hur jag kände dem och hur dom uppförde sig mot mig.

Jag hade "polare": De var killar och tjejer som var roliga, vi hade kul tillsammans, på alla sätt. Men gruppen polare ville alltid vara "några stycken", närmare bestämt minst sex stycken på en gång, för att allt skulle fungera.

Sen var det "kompisarna": De som gjorde saker tillsammans med mig på andra sätt, vi kunde sitta och titta på en film tillsammans, eller hockey, och den gruppen var till antalet fyra stycken.

Nu kan vi prata om gruppen "närmare vänner", de var tre, och när vi träffades så blev det snack i visst förtroende, jag säger "visst" - för visst pratade vi mycket, och lovade hålla tyst om hemligheter, men så blev det inte för det mesta. Man kan säga att de inte höll helt tyst, men de "silade snacket" så att det fick en helt annan innebörd. Jag kände inte riktigt för att prata i förtroende i denna grupp (trots gruppnamnet), för jag visste att en del skulle "läcka" ut.

Sen vill jag berätta om HON - "MIN BÄSTA VÄN" - "MIN FÖRTROENDE VÄN". Hon som jag kan prata med om vad som helst utan att hon för det vidare. Och hon vet att det är ömsesidigt. Det känns så tryggt att prata med henne, om allting. Vi ställer även upp för varandra i vått och torrt.

Oavsett vilket problem som än dyker upp. Hon är så mycket värd för mig, att om hon skulle komma i fara, så skulle jag kasta mig framför henne, för att rädda henne. Så är det med en riktig vän. Det vi yppar för varandra, det är bara mellan mig och henne, och detta gör att vi mår så bra, i våran förtroenderelation.

Man blir som sammanvävda via förtroendet, man blir ETT och det är väldigt svårt att hitta någon sådan i dessa dagar. Men - jag hittade henne och hon hittade mig...

Så en dag blev jag sjuk. Det kom så fort, - vad var det som hände med mig? Jag kände ett tryck över bröstet, hjärtat slog som en stångjärnshammare, man kunde se slagen på insidan av handleden, där man tar pulsen. Jag stod och tittade på detta en stund, det såg ut som en loppa som hoppade på en studsmatta, fast utan loppa förstås. Min överkropp kändes som fastspänd i ett skruvstäd och kallsvetten forsade nerför mitt ansikte. Jag blev yr, illamående och golvet där jag stod började gunga, och jag kände mina knän, som "darrade" och skakade samtidigt! "Vad är det som händer med mig"?...hörde jag mig själv säga, eller tänka högt.....Besvären förvärrades och jag visste varken ut eller in. Vad hade hänt, och vad skulle jag göra. Men trycket över bröstet gjorde att mina tankar gick över till en "annan" oro. VAR DET HJÄRTAT?!? Jag hade ju vissa symptom som stämde in...trycket över bröstet, oron, illamåendet, hög puls...

Jag bestämde mig för att ringa 112, och i luren fick jag instruktioner om hur jag skulle göra - att jag skulle ta det lugnt. Jag fick även beskriva mina besvär.

Efter 16 minuter anlände ambulansen, och den vänliga personalen lugnade ner min oro. De gjorde en första undersökning, gav mig något lugnade och satte på mig lite sladdar som de kopplade till en monitor...

Färden till sjukhuset gick ganska fort, så snart var jag inne i undersökningsrummet hos en läkare och en sköterska. De tog ett EKG och lite andra prover. Efter en stund så kom doktorn in med besked. "Ditt hjärta är det inget fel på". Jag kände mig så lugnad. "MEN, sa han", "har Du arbetat mycket sista tiden"...?

"Inte mer än vanligt", sa jag, "varför frågar Du det"? "Jo, sa han", "Du har fått en ångestattack, något som kallas panikångest", "och Du ska få behandling mot det. Först och främst ska Du få en tablett som lugnar ner Dig".

"Den heter Stesolid och den gör så att Du slappnar av. Du ska få en provförpackning med 20 tabletter. Men tänk på att dessa är beroendeframkallande, så jag vill inte att Du tar dem regelbundet, utan bara när Du verkligen behöver dem, när det kommer en attack, som den Du hade idag".

"Vi ska även prova med en långtidsverkande medicin som heter CIPRAMIL. Den kan de första veckorna ge något ökad ångesteffekt, innan den börja verka med full effekt. När det sen har gått någon vecka eller två, då ska Du se att Du börjar att känna Dig mycket bättre".

"Jag sjukskriver Dig tre veckor, så får Du komma tillbaka då, så får vi titta på hur behandlingen har fungerat. Jag ska även skriva ut en provförpackning Zopiklon som Du får sova på.". "Men överdosera inte medicinen. Men tack så mycket, då ska jag be att syster bokar en tid åt Dig om tre veckor".

Jag gick ut i den friska kvällsluften och vände kosan hemåt. Tabletten som jag hade fått gav fortfarande lite lugnande verkan, men en gnutta av "oro" började ändå växa i min kropp.

PANIK,...PANIKÅNGEST...hur kunde jag... vad skulle jag göra. Jag var sjukskriven, vad skulle jag säga till mina vänner. Hur skulle allting bli. Skulle det försvinna efter tre veckor? Tankarna malde i mitt huvud...

Då plötsligt, på Yttergatan, kommer gänget gående. De så kallade "Polarna".

Alla sex, stojande och skrattande och naturligtvis fick de syn på mig.

"Men tjena", säger ACKE! Är Du ute och trampar i kväll. Ska Du hänga med på en pilsner på det nya stället. Visst ska han det, instämmer de andra...alla tittar på mig och inväntar svar..."NÄÄÄÄ...NÄ..inte i kväll, jag mår inte så bra". "ÄSCH"! Säger SVEMPA, "Inte BRA". "Klart att Du inte känns bra, Du har ju inte fått någon öl än - då kan man inte kännas bra..."

"Nää" - "det är klart, jag menar - jag kan inte , jag är sjuk"

"SJUK", säger OLLE, "Du ser inte sjuk ut", kanske en liten aning blek"

"NI FÖRSTÅR", "jag höjer rösten en aning, Jag ÄR sjuk, jag har varit till läkarn,

jag har ångest, jag mår jättedåligt,

jag vill bara hem - jag mår jättepyton"

Det blir ALLDELES TYST! TOTAL TYSTNAD RÅDER - i flera minuter känns det som...

"Jaha, Ja-ha", säger Greta, "Ojdå, "det var inte kul att höra", säger Svenne...

"Men, jag, vi"..."kan väl"..."följas sen"..."en annan gång..." "EHH"..

när Du blir..."ja, EEH!..Du krya på Dig"...

"MEN VI...Vi måste iväg nu", "de öppnar snart där borta"......"Du vet..."

"På den där puben Du vet....ha det, vi hörs"."HA DET" - "TJING"!

DE ur kategorin "Polare", får väldigt bråttom därifrån. Jag hade ju bara sagt det som det var, men allting blev så pinsamt helt plötsligt. Jag fortsatte att gå, och jag kände hur jag

Skämdes...

Jag kom hem, och klockan var bara nio, när jag gick till sängs, allting var kaos, jag måste ta en tablett, jag måste sova...RRRIIIIIIIINGGGG...jag hoppar till av telefonen med den höga ringsignalen som inte går att ställa ner, och innan nästa signal så lyfter jag luren...ska jag orka? Tänker jag innan en välbekant röst hörs i den andra sidan av luren. "Hej, hur är det?", hon låter så glad. "Jo, säger jag, det...det ....det är inte så bra". "Men lilla vän, säger hon, berätta...", "jo Du förstår att jaa aaa

Nej", det"...jag brister ut i gråt.....

"JAG KOMMER", säger hon, "jag är på väg",

"men Du har.. ju så långt... att....snyft...köra", "Strunt i det, jag hör att något inte är bra, så nu kommer jag"

En timma och tio minuter senare, ringer hon på min dörr, jag har kokat lite te, och hon verkar själv trött, men det bryr henne tydligen inte. Jag berättar hela historien för henne, och hon lyssnar, nickar, tröstar, kramar - jag känner värmen från henne, och den tröst jag så väl behöver i detta ögonblick. Vi sitter alldeles tysta, hon stryker mitt hår, jag blir så lugn, och jag märker inte att jag snart glider in i drömmens land...

Morgonen därpå vaknar jag av solen som sticker in genom fönstret, jag ligger på soffan, har filten över mig. Jag vänder huvudet mot fåtöljen, och där sitter DU, min FÖRTROENDEKOMPIS. Du sover, men jag vill att Du ska göra det, så att jag lugnt kan ligga, och titta på Ditt fina ansikte, din mjuka kinder, ditt vackra hår - titta på hela DIG. DU - som betyder så mycket för mig. DU, MIN BÄSTA, BÄSTASTE VÄN!! Du har ställt upp för mig precis på samma vis som jag ställt upp för Dig. Stämningen i rummet gör att min ångest håller sig undan. Allting känns så underbart. Jag smyger upp, går in i duschen och vidare in i köket. Jag sätter på kaffet och gör några skinkmackor och kokar en par ägg och tar fram kaviartuben. Jag ställer allt på en bricka och smyger ut genom dörren, ut i trädgården. Där hittar jag några fina blommor som jag kan sätta i en vas och förära DIG - ÄLSKADE VÄN. Jag går in igen, häller upp kaffet, och smeker sakta Din kind med handen, för att väcka Dig mjukt. Du öppnar ögonen och när Du ser mig, så ler Du. Det finns ingen som har DITT LEENDE, DINA ÖGON, DINA KINDER.DU!

Jag räcker fram glaset med blommorna som jag gjort i ordning. Du tittar in i mina ögon - tiden står stilla för ett ögonblick. Det kunde bli mera nu, men tiden är inte mogen är, det vet jag, och det vet hon också. Men jag vet att DET KOMMER ATT BLI. JAG KÄNNER DET! HON KÄNNER DET! MEN INTE ÄN...tiden är inte mogen...

Vi fikar tillsammans, vi skrattar, och hon ska snart fara och arbeta. Jag berättar att jag är sjukskriven ett tag och hon säger, "va bra - då hinner Du vila upp Dig lite". Vi säger hej med en kram och hon ger mig en puss på kinden, och sen skiljs vi...vi lovar att höra av varann, senare i kväll.

Jag äter min frukost och går ut en sväng i det vackra vädret. Lyssnar på alla ljud, som blivit lite förstorade, de hörs mer än vanligt, och jag känner ju lite oro. Kan det vara så att ljuden förstärks lite grann när man har "panik"...det måste kanske vara så.

Efter en längre promenad så går jag in på caféet för att få mig en kopp kaffe samt ett wienerbröd och kanske hinna läsa dagens tidning.

Jag tittar mig omkring och - blicken stannar - Vid det ena bordet sitter mina så kallade "närmsta vänner" och vid det andra "mina kompisar"

"Men hejsan, kul att träffa DIG", säger Erik och de övriga stämmer in i hälsningen.

ALLA sitter nu i närheten av varann. Jag som "den sjunde personen", i blickpunkten, känns det som.

"Hej", säger jag. Jag tittar ömsom på det ena bordet, ömsom på det andra...-och upptäcker att jag INTE kan få ögonkontakt med någon av dem.

Vad är det som händer?,tänker jag... Då säger Annika: "jag träffade Svempa igår kväll", han sa att Du var sjuk". Och, hon hade ett obeskrivligt "flin" i sitt ansikte...

DÅ FÖRSTOD JAG, att ryktet redan hade spritts till alla, och jag förstod dessutom, att jag inte skulle få någon kontakt med nå´n i gänget just nu!

ALLA VISSTE!

Ingen vill se mig i ögonen! ALLA VISSTE!

Att jag var sjuk! Att jag var psykiskt sjuk. Jag ställer ner koppen, hittar på en ursäkt för att fort komma mig ut ur denna bur. Kallsvetten börjar forsa, jag blir yr, hjärtat börjar banka, allting blir overkligt - är jag här - var är jag.....är detta verklighet? JAG MÅSTE UT!!

Jag rusar ut och känner blickarna i min nacke, jag hör ljudet av svaga röster,

Och fnissningar och skratt! Och jag känner på mig hur mycket de kommer att prata, hur mycket de kommer att skratta.

ÅT MIG! Jag vet även att jag kan inbilla mig lite, men just nu måste jag bort, bort från mina...mina...mina...jag kan inte säga ordet...ordet...

VÄNNER???VÄNNER?? ÄR DETTA MINA VÄNNER! HAR DESSA VARIT MINA VÄNNER?? VAD BETYDER ORDET VÄNNER??? JAG kan inte tänka klart.

Jag har inga vänner kvar...JO, JOVISST HAR JAG DET! EN VÄN HAR JAG KVAR! BÄSTA VÄNNEN!FÖRTROENDEVÄNNEN! KÄRLEKSVÄNNEN!

DEN BÄSTA SOM FINNS! DU!

Jag går vidare, och nu har ångesten släppt igen, jag hör fåglarna som sjunger samma sång som mig...Jag har blivit fri som fågeln. Och FRI från sådana som kallar sig vänner, men inte ställer upp när det behövs. I nöden prövas vännen. Jag har provat.

MEN JAG VET ATT JAG HAR EN VÄN KVAR, MIN BÄSTA, MIN BÄSTASTE OCH ÄLSKADE VÄN! DU!

© Ted Örnberg 2008