Så gick dagen förbi, lika fort som en blinkning.
Så strödde natten sitt mörker över orolig tanke.
Och jag vet att ensamheten är min närmsta vän.

De fanns en gång. De var en gång. Sluta se tillbaka.
Jag väntar med ensamma andetag,
väntar på ljusets närvaro att träda in.
Ta bort all den energin jag sparde till dig.
Som jag nu aldrig kommer att kunna ge.

Nu mer än någonsin, ser jag ditt riktiga jag,
aldrig varit så tveksam om det verkligen var det jag önskade.

Nu är vi fria, och driver omkring bland skuggor.
Var det hit vi ville nå?
Till en plats där ensam är stark och allt blir kallt.

jag vill inte se, känna, smaka,
Men jag tror, tror på allt och inget
men aldrig mer dig.

Vem ska jag ge min energi,
den jag sparade så länge för att ge till dig.

Mer än någonsin ser jag ditt riktiga jag.
Och aldrig innan har jag ångrat den dröm jag
Sveptes med i.

för när jag är vaken
är du längre bort än någonsin.


Hela världen sov, medan
Tankar om allt och inget beklär
en vardag av ångest.