Clezio , du skriver som vinden med doftande penna, 
som mandel, tång och rosdoft i storm, river bland ark
om sömnlösa nätter lyssnande till havet. Då du var ett barn.
Hör vågorna låter ännu som tankar. Ni är synonyma.
Hav gör hemliga sagor som två längtande förstår.

Havet lyssnade till dig i ljuset av gatans sken till ljud
från timmerbilars skiftgång vid fabriken när dina tankar
var vid havet i rörelser som månen ljudlöst följde.
Du visste du var ett med havet därför går du som
vuxen ännu ner till stranden var dag
liknar själv den drivved som du samlar.

Vissa dagar är havet borta, stiger upp först vid tolv.
Du står där med torra stenar i händerna, lyssnar till ljuden
som rymmer långt ut, de dagar när havet har glömt dig.
Väntar. hör.
Hjärta du slår dina slag djupt när vågorna ryter och sväller
mot månen. Vänd dig om och se upp mot kullen. Där står en vän.
Hon ser din oro, ser när du böjer dig ner. Hon väntar också.

Vid dina fötter rör sig vattenspindlar i små innanhav av salta kyssar.
En mikrovärld, en livstid vandrar de sovande där.

Alla sömnlösa nätter sedan du var barn har någon väntat
stilla, lärt allt, om hemliga örter. Märkligt. Har jag sagt att hon är jag.
Det ena du hör är jag
det andra havet