I kvällningen, vid sjön, vid den sprakande tjärvedselden,
i den milda kvällsluften, satt jag och min älskade och tittade ut över sjön,
som krusades av en mild vind, och satte näckrosbladen i gungning.
Några vasstrån vajade fram och tillbaka, och det såg ut som om de nickade till oss där vi satt vid brasan.

De ljud som hördes, hörde till landskapet, till den ljusa sommarkvällen, till naturen.
lommen som skrek, Kanadagåsen som flög över oss i sin mäktighet,
från övriga fåglar av alla de sorter hördes olika serenader, myggen surrade, humlorna hade nog gjort en tidig kväll, liksom jordgetingar som brukar ha sina vakter, som varnar, om man kom för nära. Från sjön kunde man höra plask av fiskar som vakade, och ljudet av gäddan som tog sitt kvällsmål i form av någon saftig mört.

Alla dessa ljud och aktiviteter runt om oss, upplevdes inte det minsta störande. Vi satt där och myste vid elden, och inandades doften av tjärved och nykokt kaffe. Men vi andades även in naturens dofter och fylldes av en känsla av harmoni, av lycka - av kärlek – AV LIV .

Runt om oss växte blåbären i sitt ris, det fanns hjortron på sina ställen, en del på gränsen till övermogna ..... och man kunde se att det skulle bli ganska ett ganska gott lingonår, när den tiden var inne.

Naturen ger oss så mycket som vi kan ta vara på, men det är mycket som går till spillo, när frosten kommer. Allt kan inte tas tillvara, men mycket. Men även våra djur ska ju ha sitt av naturskafferiet. Naturen ger oss även allt det vackra, djuren, blommorna, alla växter, alla träd, alla sjöar, alla berg och dalar – allt är så vackert – tänk om människan skulle låta bli att förstöra så mycket av det vackra.

Jag lägger på ett par vedträn på elden, och går för att fiska en stund. Jag sätter på en skapligt stor mask på kroken och kastar ut linan, så att korken hamnar vid en stor sten. Kanske farbror Abborre gillar det kvällsmål som jag lockar med.
Den rödvita korken guppar lite och försvinner ganska snabbt under vattnet, men kommer upp lika fort innan jag en hunnit dra i spöet. Samma sak upprepar sig, men nu är jag beredd och rycker till, men när jag får upp kroken ovanför vattnet så är det inget som sitter på den, inte ens masken är kvar. ”Nedrans”. ”Nedrans mört”, mumlar jag för mig själv. Jag sätter på ny mask och provar igen, och korken hinner knappt träffa vattenytan förrän den försvinner, men nu jädrar är jag beredd, och drar upp den silverfärgade Rutilus Rutilus, som är fiskens latinska namn. Men hur fint namnet än låter så går den ej att äta. Mörten, en skräpfisk, som är full av ben. Jag tror till och med att den skulle ha ben i benen, om den hade några….”Ha ha ha ha ”….nu fick jag mig ett skratt! Vilken humor man har ibland…..


Däremot så går den att att använda som bete. Jag avlivar den och skär mig ett stycke kött, som jag trär fast, då att det sitter ordentligt på kroken, men försöker dölja den, så att hullingen är gömd inne i köttet och kastar i på nytt, på samma ställe, vid stenen.
Korken sjunker ner lite direkt, men det beror på tyngden från mörtfilén, som däremot är en av Herr Abborres stora delikatesser, när den serveras nyfångad.

Jag glömmer mig en stund och tittar på HENNE, som sitter och tittar på mig, hon har kommit ner och står bredvid mig. Hon är intresserad av det som jag håller på med, och ser mig i ögonen med den där blicken, som bara HON har. Vad jag älskar henn…!

Ett PLASK och ett våldsamt ryck överraskar mig, vad händer, linan är spänd, så även spötoppen och jag använder hela min kraft för att hålla fast spöet. Jag har inte så mycket lina att släppa efter, men den är tjock och ska hålla. En 0,30 lina SKA HÅLLA. Så jag följer efter med spöet åt det håll han drar, och försöker trötta ut DEN STARKA och uthålliga som har bitit fast sig i mörtköttbiten och fastnat, tydligen ordentligt. Han har nog svalt kroken djupt ner i halsen… "han", säger jag ...det kan ju vara en hona också, de brukar kunna ta i ganska ordentligt också ....

Fram och tillbaka kör den med linan. Bara den inte kör in i vassen, eller ner på botten, där det ligger en gammal rutten stock. För om den kör under den och trasslar in linan runt stocken då är det kört. Jag gör allt för att hålla den undan de ställen som den kan fästa linan i och slita sig loss…..jag kämpar på, jag har ju ingen håv, ”VARFÖR HAR JAG INGEN HÅV? VARFÖR HAR JAG GLÖMT DEN?” skriker jag…..men tittar samtidigt på tjejen – så att hon inte ska missuppfatta – jag vill inte skrämma henne…..

Mitt i all spänning så får jag se den, när den kastar sig upp ur vattnet och gör ett våldsamt ryck! VILKET PLASK det blir när den når vattenytan. VILKEN KRAFT denna ABBORRE utvecklar……. För det är en abborre, en STOR sådan. Jag kämpar på, fortsätter, linan sträcks gång på gång och nu äntligen känner jag, att den håller på att tröttna. Den rycker inte lika våldsamt, den drar inte lika hårt. Nu, tänker jag, jag börjar dra den in till stranden, den är nära nu, jag går ner en bit i det dyiga vattnet, och nu ser jag honom. F ö r s i k t i g t böjer jag mig ner, för in handen under en av gälarna, försiktigt, nu känner jag att jag har ett grepp…..

NU! JAG TAR I AV ALL KRAFT OCH SLÄNGER UPP DEN PÅ LAND, DEN LANDAR BARA NÅGON HALVMETER FRÅN ELDEN! Och innan den har landat, eller åtminstone i samma ögonblick, så är jag där, och håller fast den. Jag tar en sten som ligger bredvid, och avlivar den snabbt. Jag vill inte den ska plågas - och nu äntligen ligger den stilla……PUH! Vilken pers.

Men nu är den uppe på land, hjärtat bankar i mitt huvud…...och jag drar in djupa andetag för att lugna ner mig. ”Nu är DU fast, nu är DU MIN” ..... återigen tittar jag på tjejen för att undvika missförstånd, men hon verkar så glad för min skull och ger mig en kyss. MMMMM, vad den smakade bra……..

.....jag går till ryggsäcken och hämtar vågen, ”nu ska vi se, är detta en rekordfisk”? ”Det måste det vara”! Jag sätter fast den i kroken under vågen och……”1,6 kilo”…..”EN KOMMA SEX” ……”KILO”. ”VILKEN BAMSING”! Mitt tidigare rekord låg på 1,1 kilo, rekordet för tjärnen låg på 1,5 kilo. Nu hade JAG REKORDET – DUBBLA REKORD……”TRA LA LA LA TRA LA LA”, jag sjunger och dansar runt eldstaden och håller armarna om min älskade. Jag är SÅ GLAD! Nu har jag besegrat den ”gamle”……”den gamle och tjärnen” skojar jag och tänker på den gamla filmen ”Den gamle och havet”. Jag är så nöjd, jag är så jättenöjd. JAG KYSSER HENNE IGEN! MIN ÄLSKADE TJEJ! JAG ÄR SÅ LYCKLIG! För ABBORREN FÖRSTÅS, men MEST FÖR MIN ÄLSKADE TJEJ. HON ÄR MIN STORFÅNGST………FAST DET ÄR HON SOM HAR FÅNGAT MIG…..DET ÄR JU KLART SOM KORVSPAD!

Jag rensar fisken och lägger den i hinken, och sätter mig en stund, bredvid min ä l s k a d e . Håller om henne, lyssnar på alla ljuden, ser på allt det vackra och känner mig så glad, så nöjd. Snart bär det iväg hemåt, men inte än, inte riktigt än. För vi ska sitta här en stund, och njuta, av naturen, i naturen – jag mår så gott! För jag har tillgång till naturen när jag vill– och jag har – även en vän av naturen med mig, MIN ÄLSKADE – MITT ALLT. Hon är mer än bara en vän .... Kan man begära mer…..?




© Ted Örnberg 2008