Spänd över himlavalvet
är den mörka slöjan
vi åter dömts att bära
Som ett svart skynke
mot frusna fötter
mot asfalt
mot gravar
mot röda
mot gula
mot döda
över dessa fallna reliker
En nyanslös duk
som obarmhärtigt kväver
vars maskor absorberar
och långsamt sliter sönder
greppar tag och drar isär
släpar allting med sig
under sig, över sig, i sig
drar med sig allt i sin porlande färd
mot gatubrunnens öppna käft

Slöjan tänjs nu ut
allting slingrar sig mot gapet
Alla drömmar, de om evighet
Alla illusioner, de om liv