– Vart är du baby. Har du saknat mej? Sa han med antydan till spydighet i rösten. Hon kom ut från sovrummet där hon höll på att bädda bara för att göra något en stund medan hon väntade honom. Hon hade just slitit sig från datorn där hon som vanligt sökt andra i samma situation som hon själv. Någon som kunde förstå vad hon gick igenom. Som kunde förstå varför hon stannade. Han hade köpt mat från den lilla kinakrogen som han räckte henne. Han såg ut som en katt som stolt kommer hem med en råtta den just fångat.

Hela natten hade hon väntat på honom. Stirrat ut genom fönstret, gråtit, svurit på att flytta redan samma vecka, gråtit igen och desperat längtat efter hans varma kropp i sängen.

– Vart har du varit? frågade hon

– Äh du vet, lite här och där. Hos Andersson, Kvisten och på klubben, svarade han och flinade dumt.

– Fattar du hur orolig jag varit? Vem är hon, fortsatte hon och försökte låta arg, men gråtklumpen i halsen gjorde att det mest lät grötigt.

– Lägg av, ska du börja nu igen. Jag måste väl för fan få träffa polarna utan att du blir svartsjuk och "sne". Lägg ner nu stumpan så käkar vi och har det lite mysigt istället. Jag är ju hemma nu, sa han och tog ett steg närmare.

Hon backade bort från honom så fort att hon slog huvudet i en hylla. Hon kunde känna doften av gräs och andra tjejers sötsliskiga parfymer genom hallen och ville inte att han skulle komma närmare.

– Kan du gå in och duscha är du snäll, du stinker.

– Jävla kärring. Jag kommer hem och har med käk som du älskar fast du var så jävla fittig igår och va fan är tacken. En sur jävla kossa.

Hon svalde hårt och försökte ta av honom mössan, men han slog undan hennes hand.

– Låt bli det där. Jag är väl inget jävla barn heller. Jag klarar nog av att klä av mej själ om jag vill och när jag duschar ska du bara skita i om du inte vill knulla förstås. Då kan jag väl ta en dusch, sa han och skrattade rått.

Hon hatade när han pratade sådär, men vad kunde hon säga? Hon hade ju valt honom trots att han var ”sån” och hon hade själv varit likadan, men allt var annorlunda nu. Nu ville hon bara ha en lugn och trygg familj. Hon kände hur tårarna brände innanför ögonlocken, men försökte intala sig själv att det inte var han. Att det bara var drogerna som talade, men hon var så innerligt trött på att ha överseende bara för att han var stenad. Han hade ju lovat henne minst hundra gånger att hålla sig ren och varje gång hade hon trott honom. Hon kände sig inte lurad längre. Bara dum. Han gick fram till stereon och satt på musik. Började sjunga med och dansa över det lilla vardagsrumsgolvet. Hon försökte se upptagen ut genom att plocka med rökelsen i bokhyllan. Hon ville inte att han skulle se att det rann tårar ned för hennes bleka kinder så hon stod där och flyttade den opiumdoftande rökelsen fram och tillbaka. Efter en stund kunde hon känna han andedräkt i nacken. Återigen känna doften av söt parfym från hans tröja. Doften slet henne i stycken. Han la en hand på hennes rumpa och hon gav honom en örfil. Ljudet tog sig genom musiken och tycktes aldrig tystna. Hon ångrade sig genast, men visade det inte.

– Va fan tror du att du håller på med, skrek hon, lite för högt. Har du inte fått nog i natt, fortsatte hon.

– Antingen håller du käften eller så drar jag igen, fattar du det, svarade han och hon visste att det var sant. Det var tidigt på lördag eftermiddag och festen skulle hålla igång till sent på söndag eftermiddag. Om hon inte tänkte sej för innan hon sa något skulle han lämna henne igen. Hon ville inte att han skulle gå, men hon stod inte heller ut med att känna andra tjejers doft på honom tillsammans med den äckliga gräsdoften. Hon stod tyst. Som om att tystnaden var ett sätt att be honom stanna. Ett sätt att be honom förstå hur ont det gjorde i henne.

Hon vände sig mot honom och han såg spår av en tår på hennes kind som just trillat ner på golvet och bildat en liten pöl.

Hon var vacker. Inte på ett traditionellt sätt kanske, men det var något med hennes ögon. Hon var ganska rund. Det hade hon blivit när hon slutade med amfetaminet för drygt ett år sedan. Att hon nu var gravid gjorde ju också sitt, men hon var kurvig och mycket kvinnlig. Håret var tvinnat i lite slarviga dreadlocks, men i övrigt såg hon numera ut som vilken tjej som helst. Spåren av hennes missbruk hade försvunnit. Han tyckte också att hon var vacker. ”Du är för snygg för mej baby” brukade han säga när han betraktat henne ett tag. Hon visste att det inte var sant, men hon njöt av att han ville ge henne det ändå. Han var stor och vältränad. En kropp vilken tjej som helst skulle vilja ha i sängen brukade hennes kompisar säga. Dom tyckte att hon var dum som inte uppskattade vad hon hade tillräckligt. ”Han har ju alltid varit sån” brukade dom säga och menade att eftersom det var hon som förändrats fick hon acceptera honom som han var eller sticka.

Det var han som var för snygg för henne, men hon var för snäll.

Han slickade henne på örat och sög in örsnibben i munnen. Hon lät honom hållas en stund medan hon lirkade av honom mössan. Hon tänkte på att den inte blivit tvättad på evigheter och att hon tänkte slänga den så fort tillfälle gavs. Doften av hans natt tvingade åter fram några tårar.

– Varför gråter du nu då baby? frågade han. Nu är det ju bra igen. Vi står här och myser lite och snart ska vi käka din älsklingsmat som jag köpt åt dej… eller oss. Du ska väl inte börja igen fortsatte han.

Hon hade dom orden; ”ska du börja nu” . Hon hatade dom så att det kändes ända in i själen när han sa dom till henne. Som om allt var hennes fel.

– Du lovade ju, sa hon med svag röst.

– Va fan, har ju bara rökt lite. Inga tyngre grejer. Jag lovar.

– Varför kom du inte hem då?

– Jag hade saker för mig du vet.

– Det luktar parfym av dej.

Orden hade inte mer än hunnit ur hennes mun innan hon önskade att hon kunde ta dem tillbaka. Hon fick inte visa sig svartsjuk. Han hatade ju svartsjuka brudar. Det hade han gjort klart från början.

– Du är sjuk. Fattar du det? Att vara så svartsjuk som du är, det är sjukt. Sa han. Jag är så jävla snäll och köper hem käk till dej för att jag älskar dej och saknat dej och skit är det enda jag får tillbaka. Fy fan Hanna att du inte skäms.

Men hon skämdes. Tänk om hon hade fel. Tänk om han bara hade varit ut med grabbarna. Om han inte alls varit med andra och om han faktiskt bara hade rökt lite gräs. Gräs är ju inte så farligt försökte hon intyga sig själv. Ibland hade tanken slagit henne att själv börja igen. Bara för att komma honom närmare. Dom hade ju liksom inte något gemensamt utan drogerna, mer än att dom älskade varandra då.

Dom hade haft det riktigt fint tillsammans ibland när dom var stenade båda två. Hon förstod honom på ett annat sätt. Hade det inte varit för barnet i magen hade hon nog redan trillat dit igen, men nu hade hon ju ett annat liv att tänka på. Hon funderade ibland på att adoptera bort barnet. Kanske skulle det bli bra mellan henne och Daniel då. Om det bara var dom mot världen som när dom träffades för tre år sedan. Hon slog bort tankarna igen. Barnet som växte i hennes mage betydde ju allt. Det var ändå deras kärleksbarn. Det skulle föra dom närmare varandra igen. Hon måste tro att det skulle bli så.

– Jag är så jävla dum sa han plötsligt. Jag är så jävla dum som stannar hos dej. Vet du hur många brudar som var på mej på klubben idag? Hon svarade inte, men hon visste. Hon visste att hon borde vara tacksam för att han kom hem till henne till sist. Hur många tjejer han än hade haft sedan dom träffades så kom han alltid hem till henne. Hon borde väl tackat gud för det, men hon ville ha mer. Det räckte inte längre.

– Du vet ju att jag bara vill dej väl, försökte hon. Att jag vet hur du mår under avtändningen. Att du vrider dej i ångest och att du hatar dej själv när vi inte har pengar till varken hyra eller mat. Hur blir det när barnet kommer? Då måste det alltid finnas mat hemma. Annars tar dom henne.

Hon sa det utan att tänka sej för. Henne. En flicka. Var det verkligen så eller var det bara något som flugit ur henne?

– Jag hatar inte mej själv, svarade han. Det är dej jag kommer att hata om du inte lägger ner. Jag kanske borde ringa "hispan" direkt så dom får komma och hämta dej för du är fanimej inte frisk Hanna.

Om hon bara kunder bita ihop och gå fram till honom. Låta honom röra vi henne och ha sex med honom. Då skulle allt vara ur världen. Om hon bara kunder göra som hon brukade förut. Skratta åt honom och älska med honom till drogerna gått ur kroppen. Då skulle allt vara bra. Hon önskade att lite mer av den ”gamla” Hanna blivit kvar efter behandlingen, men nu var det inte så. Hon kunde inte.

Det följde en lång tystnad. Han kände sig rutten. Han visste att det inte var sant det han hade sagt. Att hon var den som var frisk av dom två, men hon fick honom att känna sig så underlägsen ibland. Så misslyckad. Han ville lova henne igen att det var sista gången och berätta för henne att hon var vackrare än någonsin med den stora magen. Han var så stolt över att hon bar på hans barn, men inget av det lyckades han säga. I stället fortsatte han:

– Hur blir det nu då? Ska du skärpa dej eller ska jag dra igen. Hon svarade inte heller denna gång. Hon hade satt sej i soffan och begravt huvudet i händerna. Hon grät en stilla gråt och bet sig hårt i läppen för att låta bli att be honom stanna. Hon blundade hårt medan hans fotsteg försvann ut i hallen. Hon hörde dörren öppnas och slå igen. Hon var ensam. Det gjorde så fruktansvärt ont i henne att hon föll ihop på golvet och skrek ut sin smärta. Efter att ha legat där tröstlös och ensam i timmar samlade hon sig. Det var dumt av henne att göra som hon gjort, men hon visste att han om senast ett dygn skulle vara tillbaka. Då skulle hon be om hans förlåtelse. Ta med honom in i sovrummet och göra allt bra igen. Hon somnade utmattad på soffan. En ensam tår sökte sig ner för kinden och fastnade i mungipan. Det såg ut som hon åldrats flera år på bara ett dygn.