Vad var det som fick oss att glömma det vi en gång möttes för? Vi väntar kanske på något som aldrig kan mätas med oss

Jag vet inte längre om jag står för kärlek, men jag vet jag symboliserar rädsla Och jag lämnades med en ovisshet över besluten som aldrig blev tagna

Du äter fortfarande mina sinnen, leker runt i mitt inre och mina celler minns alltför väl det jag saknar.  

Jag är hel och det svarta hålet är slutet, det är bara det att ljuset i mig saknar dig och lämnar det där sista tomt

I allt jag gör undrar jag hur det hade känts om du fanns bredvid, min längtan efter att få dela är större än rädslan du brottas med

Ibland undrar jag hur det känns om jag glömmer bort dig, slutar älska. Det skrämmer lika starkt

Jag lovar att inget är som förr, inget är längre så skrämmande som du tror

Men jag kan inget göra, jag kan bara sitta här och undra om du gjorde rätt och när mina celler ska släppa taget om dig

Undrar du?