längst ner i korridoren spränger den dörrarna
och likt en blodtörstig tjur rusar den frustande
rakt mot mig

ögonen är vilda
skummet hänger i strängar från mulen
den slappa tungan slänger ur ena mungipan

och jag står stilla
oförmögen att röra mig
när den med full kraft absorberas av mitt innanmäte

träffar mig med en precision
som endast jag själv kan vara upphov till

jag backar tillbaka
in i en gallerdörrförsedd hiss avsedd för två
jag andas min egen unkna andedräkt
betraktar hur den skapar droppar av kondens
på spegeln
på väggarna
och jag känner hur jag börjar sjunka

långt under mig öppnar sig mörkret
den bitande kylan som inget skyddar mot

långt där nere kommer jag att känna mig trygg

trygg och säker i trevandet efter det förflutna
i de fruktlösa försöken att undvika framtiden
i glömskan av allt nuvarande