Edith.

Jag sover inte så bra just nu. Bussarnas bromsar gnisslar utanför, det är dörrar som öppnas och stängs. Jag har blivit född, alltså ska jag dö. Jag behöver inte tröstas av religionen, jag förstår hålet som varje dag grävs i marken. Jorden är fuktig, luktar gott. Men man ska vara försiktig med naturen, allt läks ihop först till våren. I bästa fall.

Min morfar byggde både lasarettet och vattentornet. Allt står kvar, fast flygeln med barnavdelningen revs förra året. Nu är barnen någon annanstans. Det är konstigt tomt på lekplatsen. Gungorna rör sig i vinden. Varje morgon längtar jag till nästa morgon. Men jag vet inte vad jag längtar till. Är inte huden mer värd än att bara åldras bort, skrynklas. Jag vill inte bli ful. När jag orkar ska jag knyta rosetter av mina blodkärl.

Jag minns din dikt, Edith. Vi var i samma aula. Fan vad damm det var i solstrålarna som träffade ditt ansikte. Sen drog läraren för gardinerna. Allt blev lite mörkare. Jag kände mig svag där. Förlåt, där också ska det ju vara. Kan man mäta vemod? Ditt ansikte hade den formen. Du var mycket vacker. Slät och varm sedan slät och kall och sedan, vad kommer när de kommer på oss?

Du slängde din dikt på golvet och gick ut, gick bort till björkdungen. Jag vågade inte komma efter. Vad är det med björkarna, alldeles vita stammar med utslag av svart. Jag skulle vilja förstå mer, men så fort jag är nära så vänder jag tillbaka. Jag är rädd, jag har din dikt.

Längtan är fri så jag fångar den och stänger in den i kroppen. Vi kunde ha fått flera barn, vi kunde ha dödat barnen och tagit våra straff. Du kunde ha levat så vi kunde göra så. Begå brott och stängas in.

Bakom orden finns inget, det har jag lärt mig. Ett socialt spel börjar oftast med en svag hälsning, en nick ett ögonkast över dansgolvet. Det är mycket skrämmande. Allt för många försöker definiera det normativa. Jag undviker varje form av det, fast utåt sett märks det inte. En sorts feghet antar jag.

Ja du, den stora sömnens fråga. Du ville inte berätta, lika tyst som alltid. I vilken del av minneslunden ska jag lägga din dikt, blommorna ser du igenom. Men för syns skull har jag en bukett gula och vita, fråga mig inte om sorten. Blommor och hundar behöver man inte lära sig. Fint och sött räcker.

Stolarna på borden. Jag är först här eller sist kvar.

// C.