Ibland vet jag inte vad som händer inuti mig, jag blir så tom och en rasande orkan härjar vilt och jag blir så himla rädd varför jag inte tar vara på allt som jag har och tar stegen fram och ser ljuset komma och andas ny luft, eftersom jag klarar mig själv tänker jag vara själv och framför allt vara mig själv för jag känner ingen annan. Och med det menar jag att vem kan vara bättre att vara än den jag känner bäst och den jag trivs med, ska trivas med, för alltid. Jag är jag och varför ska det vara så pissigt svårt att fatta? Att ständigt söka efter bekräftelse som är totalt omöjligt är totalt onödigt att söka efter och fan ska veta att det är sjukt slut med det nu för lalalala lalalala lalalala för att jag kan!!!!!