Någonstans mellan Lena och Landvetter känner även jag att en 60 timmars arbetsvecka blivit något för mycket att bearbeta tillsammans med Stengrunden. Ett litet ord får mig att tippa över. Sanningens ord. Gråten som stängts inne, längtan som aldrig fick liv. Livet som gick i stå. Dagens stora göromål blir ogjort. Vill inte. Orkar inte.

Tänder en brasa, vill inte tänka, vill inte vara duktig, vill bara få vara i någons famn. Vill inte förstå sanningen. Inte just nu. Vill vila mig in i den. Kanske kunde kärleken räcka?